Leva med deprimerad

Hej,

Jag lever med en deprimerad sambo. Jag kan väldigt lite om sjukdomen och har också gjort ett val att inte bli någon medberoende partner, dvs min sambo pratar m sina kompisar om sjukdomen (och de flesta av dem är i samma situation av långvarig nedstämdhet), äter medicin och gått till psykolog mellan varven.

Dock märker jag beteenden som prokastrinering och undvikande, uppskjutande av saker. Jag ser ju direkt att sådana saker är förklaring till en del av det dåliga måendet, o det vet min sambo säkert också, men likväl fortsätter undvikandet. Ex betala räkningar, sköta bokföring för sitt företag. Jag har även kommit på honom under senaste månaderna med att ha sagt upp sina försäkringar (alltså inte betalat så de förfallit) som a-kassa, fack, sjuk och olycksfall etc. Sådana saker som kan ha långtgående konsekvenser för hela familjen om något illa skulle hända. Detta är bara ett axplock och jag har kommit på honom med andra saker varför tilliten också är något rubbad. Så fort jag ställer "rätt" frågor så erkänner han, men annars så döljer han sitt beteende rätt väl (och sedan brukar jag inte öppna hans post, att Lindorff skickar räkningar är numera vardagsmat för mig efter att ha levt med min sambo i många år, har känt till depression sedan 2011).

Är det någon som känner igen sig? Antingen som deprimerad eller som närstående? Hur kan en göra för att stötta? Stjälpa? Vilka krav går att ställa? Måste jag kräva att ta över hans ekonomi (jag vill inte vara hans morsa utan kärlekspartner, men samtidigt vill jag inte att han ska få betalningsanmärkningar, må dåligt, att jag ska leva med den oro jag har etc.)? Finns det något typiskt manligt beteende? Kan graviditet vanligen utlösa "pappadepressioner"? Min sambo tränar sällan och begraver sig i jobb - vad göra åt detta?

Tacksam för tips,

Jag är nog så förstående men känner att den här sjukdomen tar kål på min tillit och vårt liv tillsammans, så jag behöver mer insikt och hjälp.

Tack!

Känner igen mig. Jag är sambo med deprimerad partner. Detta med att skjuta upp saker som är lite jobbiga eller undvika dem så gör min sambo med.

Han har också svårt att ta beslut, velar och velar och velar. När jag då bestämmer något faller det oftast inte väl ut, då går jag över huvudet på honom tycker han och det han säger gäller inte (fast han inte sagt något...)

Det där med att begrava sig i jobb är väl ett sätt att fly från problemen skulle jag säga. Min sambo jobbar det han måste och isolerar sig övrig tid, det är hans sätt att fly. Drar sig undan från familj och vänner, sover i husvagnen osv.

"Tål inte" krav, tolkar in massa outtalade krav och blir stressad och får ångest.

Om det finns ett typiskt manlig beteende vet jag inte, men min sambo har mycket ilska, irritation och aggresivitet inom sig i perioder istället för nedstämdhet. Han har dessutom dålig skukdomsinsikt.

Försöker också vara förstående men det är så väligt svårt. Det tär oerhört mycket.

Jag har också en deppig partner. Han pratar inte i perioder, bara sitter och stirrar. Om man försöker få kontakt vid dessa tillfällen kan han bli riktigt arg och anklagande. Till exempel "Vill du ha kaffe?" "Man kan inte dricka kaffe kl 20.00!, är du knäpp". Fastän han brukar göra detta andra dagar. Det är en jobbig situation. Jag vill ha tillbaks den friska mannen...

Kan skriva i egenskap som barn till förälder som blev djupt deprimerad men även som den deprimrrade partnern.

1:

Min pappa gick ner i en DJUP deprission för ca 15 år sedan, då var jag i tonåren och bodde hemma så jag såg detta varje dag.

Han sov sov sov sov för att orka med de ytterst få måsten som han fått prioritera, såsom jobba (egen företagare) och att få i sig näring (/äta). Han använde även alkohol som dämpning, åt medicin pch det blev ofta (!) tjaffs mellan han och mor samt mina äldre bröder.

Här hade morsan tagit rodret för hela hushållet; mat, läxor, ekonomi och även ekonomin för pappas företag.

Hon blev inte "hans mamma' utan hon blev hans KLIPPA som han kunde stötta och luta sig emot då hon var den som stod stabilt.

Jag minns att jah tänkte ofta "de kommer skilja sig..." men det gjorde dom inte. Utan de är snarare starkare nu än någonsin. Pappa kan bli utbränd, han har fått höstdrpressioner och äter fortf medicin, men de har öppen kommunikation och de jobbar tillsammans.

2:

Jag som partner gick ner i en djup depression med svåra panikångestattacker år 2013. Jag sov på dagarna, åt ingenting, jobbade inte. Jag låg bara på soffan och kollade tv.. Kunde ligga där kissnödig i timmar för jag ORKADE INTE ens gå på toa. Grovt konflikträdd för mitt enda argument för saker var: jag orkade verkligen inte. Att bara tvätta håret kändes som att springa ett Marathon utan att ha tränat inför det.

Min sambo tog över allt hemma. Han städade, lagade mat, betalade alla räkningar. Han stöttade även mig. Istället för att fråga: varför har du inte duschat? Så erbjöd han att hjälpa mig till badrummet. Han pushade mig att göra små framsteg varje dag. Myrsteg men saker såsom: var iallafall med när jag lagar mat, kom så går vi på en promenad runt kvarteret så du får frisk luft.

Det häll på att ta knäcken på vårat förhållande, men från mitt håll då. Jag hade enorma skuldkänslor och ångest över att inte kunna vara en bra partner.

Men vi klarade det, för min man är min klippa. Och nu står vi stadigt båda två och lutar oss mot varandra och fångar upp varandra om någon av oss faller :)

Du ska inte ta hand om hans ekonomi och papper. Däremot finns det hjälp att få utav kommunen så att någon sköter det åt honom. Inte God Man utan finns en annan variant också.

Jag skulle absolut sätta det kravet på honom att sånt ska skötas. Alltså allt vuxenansvar måste skötas. Jag skulle inte lita på att han gör det själv utan jag skulle helt enkelt kräva att han får hjälp med det

Hej. Här är det jag som är deprimerad ist för min kille. När jag va som värst fick min kille ta hand om allt, handla, tvätta, gå ut med hund, laga mat osv. Jag orkade ingenting. Men. Min räddning blev att vi har stuga. Där fick jag vara ifred och odla och rensa land mm. Det är den bästa terapin tycker jag. I min egen takt fick jag läka i själen.

Idag mår jag bra, jag kan handla själv, jag kan köra bil själv, jag är glad och sjunger och tar initiativ till olika saker. Tack vare trädgården.

Detta tig mig tre år. Första sommaren sov jag mest. Vid stugan i pergolan i en soffa. Sen började jag vakna till och kunde börja odla så smått.

Det är min rekommendation, om man har möjlighet till det. De hjälpte mig nåt oerhört.

Hej

Tack för ditt svar. Det låter som att vi har rätt lika situationer förutom då att min sambo, förutom "strutsbeteende", blir nedstämd medan din blir aggressiv eller irriterad. Det där med ilska har jag läst kan vara typiska tecken för manlig depression (ofta svårdefinierat att männen eg i botten är deprimerade). Hur ter sig det för dig? Blir du rädd för honom någon gång?

Jag blir mest irriterad/förbannad på min sambo som försätter alla andra i dåliga sitsar på grund av hans egen obenägenhet och prokastrinerande.

Hej tack för ditt inlägg. Ja, god man är det inte tal om men vad är det andra för alternativ? Vet du något mer kring det? Har iofs inte lust att blanda in soc eller liknande i det här eftersom han kan ju sköta dagligt jobb o det mesta runtom i dagsläget.

Det jag tänkte på är personligt ombud. Vet att mitt ex hade hjälp utav ett sånt att få ordning på ekonomin och även myndighetskontakter, kontakter med kronofogden och inkassobolag och sånt där.

Mitt ex kunde inte hantera varken räkningar, övrig ekonomi osv. Han var också väldigt deprimerad och hade även någon annan diagnos.

Jag kände att jag fick vara hans mamma för han tog inget vuxenasnvar gällande hem osv utan jag fick säga åt honom hela tiden. Hade jag ansvarat för hans ekonomi hade det blivit katastrof och så jävla fel, det är därför jag kanske lät lite hård i mitt förra inlägg. Men grejen var den att han satte mig i skiten för att han inte skötte sig med matpengar, hyra osv. (Hade separat ekonomi me han skulle betala sin del av mat & hyra). Många gånger fick jag gå in och betala något utav det. Försörja en vuxen man för att han inte tar ansvar är inte min grej. Vore synd om du råkar ut för samma sak helt enkelt.

Det är ju förövrigt väldigt positivt att han jobbar och så, men ekonomin är ju en sån viktig bit.