Innan jag fick barn, säg mellan 30 och 35 år, tränade jag dans 3 dagar i veckan, kanske uppåt 5 pass totalt. Då ansåg jag att min kropp låg på det optimala, d v s 67 kg till mina 170 cm. Mer gick inte gå ner. Jag har då tränat löpning som barn och gissningsvis byggt upp en del muskelmassa. Normalvikt utan mycket träning låg på 72-73 kg.
Sedan fick jag barn vid 35 och skrevs in på 70 kg (mådde illa) och gick upp till 79 kg. Jag hade jättesvårt att gå ner då jag från att inte vara sugen på mat helt plötsligt var både hungrig och törstig och inte ens förlorade bebisens vikt på knappt 3 kg efter bb. Nästa barn föddes 2,5 år senare och då skrevs jag in på 73 kg, tror jag. Tredje barnet är fött knappt 5 år senare än första och då rasade jag snabbt ner till 70 kg under amningen, för att sedan lägga på mig lika snabbt igen till maximal gravidvikt på 79 kilo. Varje graviditet har jag gått upp till 79 kilo även om startvikten varit lite olika, så plus 5-9 kilo.
Jag tror viktsvängningen hänger ihop med den cancerknöl på sköldkörteln som jag hittade 3 månader efter sista barnet föddes. Denna opererades när sonen var 1 år och sedan dess är det hopplöst att gå ner i vikt på Levaxin, som jag sedan behövde. Mina vanor med vardagsmotion är nog desamma sedan första barnet, men äter nog mer då jag sover för lite och stressar för mycket. I dagsläget är jag inte nöjd med kroppen då en massa extra satt sig på magen. Att bystmåttet ökat är väl inte helt bra, men inte lika illa. Just nu har jag inte den tid, energi och ork som krävs att lägga på en massa träning som säkert skulle behövas för att alls kunna gå ner.
Att vara 170 cm lång och väga 50-55 kg ser jag snarare som sjukt smalt. Då har man antagligen inte kommit till vuxenvikten ännu eller äter för lite i förhållande till vad man gör av. Sedan minskar ju förbränningen med åren tyvärr.
Brösten är som myggbett, och jag kan inte gå upp i vikt.. Enda gångerna jag lyckats gå upp i vikt är som gravid.. 