Känslokall mot barnen
Är pappa som är hemma med två killar på 1 och 4 år. 4-åringen går deltid på förskolan. Eftersom min fru jobbar en del kvällar och helger har jag båda barnen själv rätt mycket. När det är som mest intensivt blir jag helt iskall mot barnen och orkar inte prata med dom. Känner mig helt apatisk och kall. Minstingen blir jättegnällig och orolig i sådana situationer. Jag kan även bli fysiskt aggresiv mot barnen, t ex vid klädbråk i hallen som kan sluta med att jag brottar ner sonen för att tvinga på kläderna. Jag skäms efteråt och känner mig som en värdelös förälder och vill verkligen inte skada banen. Det stämmer inte heller med min självbild vilket skapar ångest. Sammanfattningsvis skulle jag säga att jag känner mig maktlös när det gäller att ta hand om barn. Är det nån som har liknande erfarenheter, behöver hjälp att ta mig ur den känslomässiga loopen när jag blir helt iskall och negligerar mina barn.
Det är bara att jobba på lugnet igen och igen och igen. Barnen blir stissiga om man själv är arg.
Sedan får man ta ens utbrott för vad det är. De dör inte av en utskällning eller att man brottar ner dem. Däremot är det fel att göra så men alla felar.
Med tiden när barnen blir lite äldre, från 4-5 år blir de enklare att handskas med. Har inte haft ett utbrott på mina barn på över ett år nu. När det var som värst när barnen var 1 och 3 hände det varje vecka. Och ja, det är jobbigt när kärleken är så stark och man upplever att man kränkt barnen. Jag är väldigt tacksam att den tiden är förbi.
Hoppas du också kan ta dig förbi det.