Obstinat och oresonlig femåring

Hitgirl skrev 2017-11-18 16:13:18 följande:

Vill dra upp de problem som jag tycker är ALLRA JOBBIGAST med femåringen. Ska också ge exempel på de olika vis vi försökt hantera utbrotten, utan framgång. Och hoppas på tips och råd.

Vid middagsbordet;

Maten duger INTE. ?Jag vill inte ha?.. ELLER; Så glider hon helt lealös ner från stolen och lägger sig under bordet, arg/ledsen, skriker. Eller kryper ihop i fosterställning i stolen och snyftar och säger ens inte med ord att hon inte vill ha! Allt är bara FEL från dag till dag.

Tex; i måndags skulle hon INTE ha det vi åt. Till slut värmde vi köttbullar åt henne, då åt hon. Igår skulle vi alla äta pasta o köttbullar till middag, det skulle hon INTE äta. Slutar med att sambon tar henne till hennes rum och försöker prata med henne medans jag får äta ensam med gråt och skrik som sällskap. Sambon kommer sen ut ensam och får äta sin mat själv och kall. Jag ligger utslagen i sängen (höggravid).. En halvtimme efter kommer femåring ut och äter som inget har hänt. Sitter och sjunger och säger Mmmmmmmm gott. Man kan inte hjälpa att bli irriterad?? Vad var det som var så jäkla fel från början så vi alla fick middagen förstörd, när maten sedan plötsligt var så god!!!!

Lösningar vi försökt vid liknande situationer;

Snabbt tillaga nånting som fröken accepterar (ej HÅLLBART, enligt mig när man är 5 år!!)

Säga; innan du säger att du inte vill ha, så får du iaf SMAKA innan du avfärdar det. = INTE EN CHANS. Hon totalvägrar att ens smaka.

Säga; om du inte kan äta detta så är du inte hungrig!! Här lagar vi bara en middag. Antingen äter du detta eller inget alls = då förflyttas problemet. Från att ha behövt lyssna på tårarna skrik över Att maten är fel, får man istället lyssna på utbrott över att hon inte får sitta med vid bordet och inte ska specialbehandlas......

Hon får väldigt många utbrott dagligen som jag inte tycker är acceptabla vid hennes ålder. Hon ska bli storasyster vilken dag som helst och jag oroar mig på riktigt över stt hon kommer bli en väldigt dålig förebild med sitt uppförande så snart inget går hennes väg. Hon är VÄLDIGT duktig på att låta oss veta att vi lever om saker inte går hennes väg. Men oerhört dålig på att visa tacksamhet om hon får som hon vill. Man får tjata till sig ett tack, det kommer INTE självmant. Max en gång av 20. Känns mer som att; gör vi fel så blir det hus i helvete. Gör vi rätt, så är vi benådade ett utbrott, men ett simpelt tack finns inte på kartan.

Vid olika typer av utbrott fungerar det inte att ignorera. För då får man blodiga magsår mer eller mindre innan det lugnar ner sig.

Att följa upp ett utbrott efter det är över genom att försöka prata om vad det var som gick fel ger ingen effekt.

Att försöka förklara att det inte är OK beteende, eller att VI blir ledsna när HON beter sig illa väcker ingen förståelse eller sympati........ vet verkligen inte hur man ska nå fram till henne :(

Blir nästan långsint!! Tycker det finns en gräns på att ursäkta ett barns dåliga beteende just med att ?det är ju bara ett barn?.....

När utbrottet är överspelat så blir hon vanlig igen ert tag.. vill prata, rita, hålla handen när vi går ut.. medans man själv egentligen fortfarande är irriterad och dränerad, plus man vet att det där INTE var dagens sista utbrott.. blir svårt att leva i nuet när det är så överväldigande mycket missnöjdhet.

Såhär har hon alltid varit, men har alltid tänkt att det måste bli bättre. Men nu börjar jag istället oroa mig för att det kanske bara kommer bli värre och värre ju äldre hon blir. Börjar nästan känna att det är ohållbart.

Det kunde vara jag i den åldern, jag var hopplös när det gäller mat.

Som vuxen så har jag väldigt svårt för den maten som serverades när jag var liten, den ger mig kväljningar och jag ser fortfarande inte måltider som en trevlig sammankomst. För mig är mat i 9 fall av 10 något nödvändigt ont och socialisering vid middagar hemma, nej tack.
Så hur du hanterar detta kan kanske påverkar din dotters framtida syn på mat.

Så mitt tips, lägg ner "trevliga middagar", det kommer inte fungera som det ser ut nu.
Ha nödmat hemma. Det viktigaste just nu är att hon får i sig mat, det andra kan komma senare. Låt henne äta framför TV´n, under bordet, hängande i knäveckan, liggande på golvet, så länge hon äter.

Sonen har varit kräsen som barn, riktigt kräsen. Vi hanterade det genom att alltid se till att det fanns något han gillade, inget tvång att sitta med vid matbordet. För oss var prio att han åt.
Numera så är han en kille som äter allt, sitter mer än gärna med oss och äter och har inga negativa minnen i samband med mat.

sextiotalist

Äldre 20 Nov 08:50

#15

Glinda från Oz skrev 2017-11-20 08:43:35 följande:

Varför får hon inte sitta med vid bordet om hon inte vill äta?

Jag tycker inte att hon ska bestämma vad hon ska äta, det är okej att inte tycka om vissa saker och att hon får slippa det, men inte att få specialmat jämt. Det låter dessutom inte som att det är maten som är problemet utan att hon vill testa gränser. Jag tycker ni ska vara konsekventa, bestäm er för att göra på ett sätt, var tydlig med det och vill dottern inte gå med på det finns det en naturlig konsikvens. Som det där med maten, vill hon inte äta måste hon inte, konsekvensen blir att hon blir hungrig. Ge henne inte annan mat senare utan låt henne vänta till nästa måltid, det dör hon inte av. Jag tycker inte hon ska bli utesluten ur gemenskapen (inte få sitta med vid bordet) för att hon inte gör som ni vill, det lär hon sig ingenting av.

Det märks att du inte har erfarenhet av riktigt matkinkiga barn. Jag kan lugnt säga att det var inte för att testa gränser, utan för att jag helt enkelt inte fick ner maten.

Att låta barn vara hungriga för att de inte klarar av att äta den maten som serveras tycker jag är barnmisshandel.

Många kräsna barn lär sig äta nya rätter allt eftersom, bara det få gå i sin takt.

När det gäller ts flicka så tror jag det är så att det blir kaos inom henne. Det blev inte som hon hade tänkt sig och då blir det kaos i henne, inte trots, utan äkta besvikelse som hon inte kan hantera.

sextiotalist

Äldre 20 Nov 08:52

#16

Glinda från Oz skrev 2017-11-20 08:47:32 följande:

Oj, hos mig är det de vuxna som bestämmer inte barnen. Om barnen inte lär sig att bete sig hemma, hur ska man kunna förvänta sig att de gör det borta? Jag tror man gör barnen en stor otjänst genom att inte sätta några gränser alls och låta dem bestämma allt, de är inte mogna för det ansvaret.

Tja, vår son kunde bete sig (och kan bete sig), men vi valde att INTE göra maten som en stridszon, av den enkla anledningen att sambon och jag är uppvuxna med det och har inga positiva erfarenheter.

Det är inte frågan om att sätta gränser, det är att hitta en väg att få barnet att få en positiv upplevelse till mat.

sextiotalist

Äldre 20 Nov 13:21

#19

Glinda från Oz skrev 2017-11-20 09:10:55 följande:

Jag tycker inte heller att maten ska bli en stridszon och att låta barnet få äta vad hon/han vill och vart han/hon vill är inte att ge en positiv matupplevelse.

Inte för dig, men hemma hos fungerade det tydligen. Vi hade aldrig bråk kring maten, sonen fick i sig mat och han utökade sin repertoar i sin takt.

Vi har i sig inte tyckt det varit så viktigt att man äter tillsammans i vardagen. Så även vi vuxna har ätit framför TV'n. Däremot så är det något speciellt, då har vi ätit tillsammans (och aldrig något tjafs då)

sextiotalist

Äldre 20 Nov 15:46

#23

Hitgirl skrev 2017-11-20 15:33:46 följande:

?-

Hon FÅR sitta med, men är det mat hon inte vill ha för dagen så får hon ju ett utbrott.... Och går inte det över, så är det kanske bättre att försöka lugna bed sig och komma till sans i sitt rum? Som exemplet då hon vägrade äta köttbullar. Hon fick avreagera sig på sitt rum, SEN kom hon ut och ville ha mat. Låter man problemet vara ?framför henne? så får hon ju ingen distans eller reflektion över det som gör henne förbannad. Så ibland är/känns det helt enkelt bättre om hon lugnar ned sig i sitt rum. Vid matbordet vill vi ha god stämning. Därmed inte sagt att hon inte får sitta kvar om hon är lugn.... Men lugn + vill inte ha maten går sällan hand i hand. Vore ju mycket enklare om hon hållit sig någorlunda lugn eller om man kunnat föra en diskussions över vad som är fel...

För sjutton, flickan är inte mer än fem år, det är inte alla femåringar som har förmåga över att varken ha distans eller reflektion och kunna diskutera vad som är fel.

Tänk så här.
Din flicka har målat upp en bild av vad hon vill ha till mat, när hon kommer fram till bordet så stämmer det inte, då blir det kaos i hennes hjärna (troligen i kombination av lågt blodsocker).
Vet du, jag känner igen mig så väl i detta. Jag får riktiga flashback när jag läser det du skriver.

Får jag ge dig ett par tips.
Är det så att hon har lågt blodsocker, så ge henne något innan, en tomat, gurka, oliver, paprika, en knäckebrödsskiva, något som höjer blodsockret till en högre nivå.
Förbered henne, berätta vad ni har lagat för mat, låt henne bestämma något tillbehör (sallad, grönsaker, potatis eller ris), om det är någon sås hon tycker om.

Om det blir fel, bekräfta, säg att du förstår att hon är arg för att det inte blev som hon vill, låt henne vara arg och framför allt, släpp det sedan, om hon själv vill prata, så låt henne göra det. Vill hon inte, så behöver hon inte.
Då blir det ingen maktkamp, ingen förlorare.

sextiotalist

Äldre 20 Nov 15:59

#26

Hitgirl skrev 2017-11-20 15:53:32 följande:

Som jag skrev innan så vet hon alltid vad det är som tillagas då hon är välkommen att hjälpa till i köket :)

Och ja, jag vet att man inte kan ha en diskussion på vuxennivå med en femåring och att man inte är särskilt stor när man är 5. Det är därför jag ber om råd eftersom vi ännu inte lyckats finna rätt metod!

Då är mitt tips att bekräfta, bekräfta och åter bekräfta.
Att du förstår att det är rörigt i hennes huvud och att du förstår att hon blir arg. Och gör ingen stor sak av det, och glöm inte peta i henne något innan, det kan hjälpa lite.

Obstinat och oresonlig femåring

INNEHÅLL