Förstörd över att flytta från min familj

Jag flyttade hemifrån för 1,5 år sedan till en lägenhet i stan, en mil från mina föräldrar. I början tyckte dom att det var lite jobbigt, jag är äldsta barnet av två så det var nytt för dom, men det tar ju bara en kvart med bil så vi ses rätt ofta och nu har dom vant sig.

Nästa år ska jag däremot flytta 150 mil bort med min sambo som fått jobb och det håller på att ta livet av mig. Mina föräldrar har ställt upp i vått och torrt både för mig och min lillebror och gett oss allt vi vill ha, jag kan inte tänka mig bättre föräldrar. Jag vet att dom är jätteledsna över att jag ska flytta, även mina mor- och farföräldrar, och jag har så mycket skuldkänslor över det att jag gråter varje kväll nu när jag börjar förstå att jag faktiskt ska flytta och lämna alla.

Jag vill mer än allt leva med min sambo men min familj är också allt och har gjort så mycket för mig att jag känner mig otacksam som lämnar dom för ingenting egentligen. För jag har ju ingenting i staden jag flyttar till, inget speciellt jobb eller utbildning jag vill gå. Sedan VILL jag prova bo där ett tag, det är en större och mer spännande stad än den jag bor i, så själva flytten till en ny stad känns inte jobbig för mig. Jag mår bara hemskt hemskt dåligt över att flytta så långt bort från min familj. Det hade varit en annan sak om jag hade kunnat ta bussen 3 timmar och vara framme sedan. Nu är det flyg med mellanlandning som gäller och minst 2000kr tur och retur för att ses en helg.

Jag vet egentligen att jag inte behöver känna såhär men jag kan inte se det på något annat sätt och det är nog det jag behöver lite hjälp

av er med. Jag är konstant ledsen med en klump i magen för att det känns som att jag sviker dom och så ska det inte vara. Jag är en väldigt känslig person med lätt till tårar och framförallt ångest vilket inte hjälper just nu... Ska upp om 6 timmar men kan inte sova inatt heller för att jag stressar över allas välmående.