Förstörd över att flytta från min familj

Att värdesätta sin familj betyder dock inte att man nödvändigtvis måste bo nära dem. Man behöver inte flytta långt bort bara för att man prioriterar och värdesätter karriär och pengar högre än sin familj, jag valde att flytta långt bort (utomlands) för att jag vantrivdes staden jag växte upp i, där min familj fortfarande bor. Sedan drygt 10 års ålder längtade jag bara bort. Vid 17 år gjorde jag ett utbytesår utomlands och det var så otroligt befriande. Kämpade mig igenom två år till i staden som jag kände mig kvävd i för att göra klart gymnasiet och flyttade sedan igen och har aldrig ångrat mig eller längtat tillbaka. Kan såklart längta efter min familj ibland, det är synd att inte kunna träffas lika ofta, men vi hälsar på varandra och hörs av via skype och annat. Igår bakade jag lussekatter "med" min mamma över skype, tidigare i veckan hjälpte jag min systerson med en skoluppgift en kväll, förra helgen drack jag lite vin med min syster, kollade på idol och snackade i två timmar. Allt över skype. Så, vart man bor har nte nödvändigtvis något alls att göra med att man i intr värdesätter sin familj eller värdesätter karrirär och pengar mer.

Med det sagt, det är inte för alla. Det finns de som jag som vill långt bort och aldrig flytta tillbaka, de som vill flytta iväg några år för studier/jobb men flytta tillbaka när det blrjar bli dags att skaffa barn och såklart de som aldrig vill flytta ifrån. Och det är lugnt, men det är nog viktigt att du pratar med din sambo om detta och är tydlig med det. Om du vill kan du ju flytta på prov, ibland målar man kanske upp en värre bild i sitt huvud av hur saker kommer vara. Och andra sidan beskriver du att du bara gråter av att ens tänka på det, kanske inte ens värt att försöka flytta då. Men det kan bara du avgöra. Men som sagt, prata öppet, rak och tydligt med din sambo om detta.

En fråga, hur reagerar din familj till flytten? Vad säger de till dig? Är de stöttande, uppmuntrande? Påtalar de att det ska bli jobbigt, att det är ledsna?