Separera syskon

Jag säger till barnen att de inte ska bry sig alls om mig el. mamma utan tänka helt på sig själva på vad de vill.

De ska också ta beslut utan att veta vad den andra valt då beslutet inte ska vara beroende av det. Väljer de samma så får det bli så men väljer de olika så måste vi diskutera saken.

Mitt ex är skilsmässobarn och har haft strulig mamma och pappa och flera halvsyskon men inga helsyskon. Hon har bytt efternamn 5 ggr och flyttat runt massor. Hon har aldrig haft någon trygghet i sin uppväxt och hon ser det som att det gjort henne stark. Hennes motto är "Ensam är stark".

Jag är uppvuxen i kärnfamilj med en lillebror. Mamma och pappa är fortfarande tillsammans efter 47år och jag och brorsan är supertajta. Våra barn som är i samma åldrar umgås jämt. Familjen finns alltid där i vått och torrt. Vårat motto är "Blod är tjockare än vatten" och jag har alltid haft deras trygghet. Jag har alltid haft samma namn och jag bor i samma bostad sen 12år tillbaka, bl.a. för barnens trygghets skull. Som person är jag mycket impulsiv och väldigt orädd och våghalsig just för att jag har min trygghet.

Samma kärlek, sammanhållning och trygghet vill jag ge mina barn men mitt ex. tycker inte det är viktigt om man är en stark person. En stark person behöver ingen utan klarar sig bra ändå. Och ja, hon är en sån som kör över folk om hon bestämt sig för något.

Som sagt var jag starkt emot flytten från början när jag fick höra om detta och har motarbetat det hela tiden just pga att barnen inte ska behöva välja och hur jobbigt det kommer att bli att åka emellan för dem. Tyvärr har mitt ex. manipulerat barnen i flera år att detta inte är någon större deal utan snarare något fantastiskt att de får uppleva en annan del av Sverige och det kommer bli en fantastisk erfarenhet för dem. Hon anser också att barnen inte behöver mig till vardags och hennes nya familj räcker för dem. Hennes man är därifrån förresten.

Enligt min familjerättsadvokat, så bestämmer sig barnen att de vill bo hos sin mamma så kommer jag att ha svårt att hindra dem från att flytta om jag inte har mycket starka bevisa att miljön där borta är högst olämpliga för dem. Motsätter jag deras önskemål utan större bevis och argument kan jag enligt min advokat istället förlora min del av vårdnaden då jag inte är samarbetsvillig och inte vill det bästa för barnen. Jag har inte hört med någon annan advokat om detta stämmer, vilket jag tänkt göra.

Tingsrätten går också 90% på barnens vilja så chansen att jag vinner där är mycket liten om barnen bestämmer sig att de vill flytta.

Hej @Anonym (ööö), ledsen för sent svar men jag skrev aldrig att de hade det dåligt hos sin mamma utan de har det väldigt bra där hos henne också. I.o.m. att vi inte kunde komma överens så blev det tyvärr att beslutet föll på barnen och det var det jag var mest arg på att hon satte dem i den jobbiga sitsen att vara tvungen att välja mellan oss som de trivs hos och älskar.

@CarmenCM, Tack! nej det är precis vad jag också tycker och jag har pratat med så många som också blev separerade från sina syskon och de har alla sagt samma sak som dig.

Vad som än händer så kommer jag aldrig att tillåta att de separeras. Jag sa till barnen att om en av dem väljer mamma så är inte den andra välkommen att bo hos mig. Kanske låter det hårt men jag ville att de skulle veta hur starkt jag var emot den frågan. 

Jag kan i.a.f. meddela att barnen grät, deppade och tvekade in till sista minuterna och mitt ex. försökte in i det sista att manipulera dem men till slut tog barnen beslutet att stanna kvar hos mig. :) Så nu bor de permanent hemma med mig och träffar sin mamma 1ggr i månaden kanske.

För 2 veckor sen när vi träffades alla 4 för att bestämma umgängesschema för våren så självklart försökte hon pressa barnen igen att de ska bestämma sig nu för hur de ska göra i höst. Hennes motivering var att de ska slippa ha ångest hela våren för hur de ska göra i höst samt för att kunna planera.
Jag sa självklart emot och sa att mycket kan hända på 8 månader och därför inte så lämpligt att redan nu bestämma det samt att de ska få njuta nu av att de tagit det svåra beslutet och inte börja pressa dem igen. Så nu är inget bestämt för hösten och preliminärt ska det inte bestämmas förrän i Maj.

Självklart saknar de sin mamma, styvpappa och sina småbröder där nere men det är oftast när de är trötta el. när det hänt något jobbigt t.ex. på skolan. Annars nämner de aldrig dem. De märker också att jag aldrig hindrar dem från att träffa sin mamma. De får ringa dem och prata i fred och ha kontakt med dem när det passar. Jag tycker att det är otroligt viktigt att de har en bra kontakt med sin mamma och hennes familj också. Det är något jag känner att de inte får ha med mig när de är hos henne. De ska alltid avbrytas och jag ringer alltid olämpligt. :/

Tack i.a.f. alla för era rekommendationer och för era historier. De har varit mycket lärorika och intressanta!

Glömde nämna också att mamman sagt till barnen för 2 veckor sen efter vårt möte att "Då ni valde pappa nu kanske ni kan bo hos mig i höst. Det är väl rättvist?" :/