Varför är jag så annorlunda?

Kan du inte vända dig till en dietist eller en psykolog som är van vid sånthär?

Mtp att ditt syskon gör likadant är det sannolikt nåt ni "lärt" er hemmifrån. Så ni behöver nog gå och få ordentlig hjälp.

Ts, jag var som du upp i ganska hög ålder. Svår med maten helt enkelt.
Sen när jag var kring 25 så började det så smått vända. Idag äter jag många saker jag inte ens ville smaka på som barn, men fortfarande anses jag vara lite svår och kinkig.
Det jag vill säga är att det kan vända, även för dig, men svårt att tvinga sig till en ändring när man som du säger, får kväljningar av det man har i munnen.

Hej! 

Så där brukar allergiska barn eller syskon till allergiska barn bete sig. De har förstått sedan de var små att viss mat är "dålig/farlig" och man vet aldrig riktigt vilken och därför äter de bara det som de är vana att äta (som "barnmat" som du beskriver som du förmodligen ätit sedan du var liten). Om ni inte är allergiska, har ni haft någon kompis eller släkting som är det? 

Hur som helst så går det givetvis att göra något åt det. Det finns olika sätt. Jag har två kompisar som bägge var precis som du. De gillade tex chili con carne (dvs köttfärs med chili-con-carne-kryddan i påse, inga grönsaker!) men de behövde plocka bort alla röda bitar ur kryddpåsen innan det gick att använda den. Bägge var precis så tills de var kring 25 år. Sedan hände lite olika saker. Den ena åkte på bilsemester med sin mamma och de fick slut pengar mitt på resan men mamman som är både lite oansvarig och äventyrlig lät inte det stoppa dem och hon köpte typ det absolut billigaste som fanns i affärerna och han fick äta det om han ville. Tex en konservburk med gröna ärtor och en med krossade tomater och så värmde hon på det. Första dagarna åt han knappt alls men sedan blev han så hungrig att han provade och tyckte typ allt var gott pga den extrema hungern. Ca två veckor senare när de kom hem så åt han allt och gör så fortfarande. Är inte det minsta petig nu, så det var verkligen en stor förändring. Han kunde liksom ta till sig att mat är gott. 

Det andra barnet gjorde tvärtom. Hon valde en grönsak som hon ville kunna äta och sedan provsmakade hon lite lite vid nästan alla måltider men åt annars som vanligt. Efter sådär 20 ggr så började hon tycka att det var gott och så lade hon till det till sin lista av "okej" mat. Hon är fortfarande väldigt petig såhär två år senare men hon kan äta mycket mer än hon gjorde innan. Som exempel åt hon bara gurka, ingen annan grönsak då. Nu äter hon gurka, tomat, avokado, majs, sallad och tillagad lök i mat. Och om några till år kan hon nog äta ännu fler grejer. 

Så två olika tillvägagångssätt. Du kan också kontakta (eller be dina föräldrar) kontakta typ bup eller skolans kurator och få hjälp den vägen. Man kan även gå via ätstörningscentrum om ni har ett sådant där ni bor. De hanterar alla sorters ätstörningar och inte bara sådana där man tycker att man är för tjock. Jag har jobbat på ett sådant och då hade vi tex en patient som bara kunde äta 2-3 saker som fick öva sig i att äta nya saker med hjälp av psykolog. 

Det är också möjligt att det blir lättare med tiden och går över av sig självt. De flesta problem av den sorten som man får när man är barn blir lättare när man närmar sig 30, fast du vill kanske inte vänta så länge. 

Det är inte alls ovanligt med just det här problemet hos barn. Det är egentligen en försvarsmekanism för att inte bebisar ska krypa runt och äta giftiga saker. Då är det bättre att bara äta det man är van vid och vet är okej, men sedan tar det över lite för mycket ibland och man kan behöva lite hjälp att ta sig ur det. Jättebra att du inser att du behöver hjälp, för många tycker att det är helt okej att äta så här resten av livet och då missar man så mycket gott :) 

Jag var förresten som du fast tvärtom när jag var liten. Ville bara äta grönsaker och inget kött. Absolut inte hamburgare eller pizza och liknande saker som barn brukar gilla :) 

Du kan googla på selektiv ätstörning, det kan vara det (dvs att man bara äter vissa saker). Många som har autism kan ha det så också, eller så har du bara fastnat i barnmenyernas land :) 

Jag var lite som du tills jag blev tonåring, sen började äta annat. Min son (som har autism) har nästan en exakt meny liknande din. Han är snart myndig så vi jobbar hårt på att han ska lära sig att laga lite fler rätter än vad han kan nu :) 

Jag säger inte att du har autism men det de sa till min son är att han är "högkänslig" (tex har han svårt för värme - varma sommardagar är hemska och han duschar i ganska ljummet vatten när han ska duscha, och det här kan även sätt sig i mathållningen, för honom handlar det om att det känns konstigt att svälja vissa saker) 

Ar det smaken, konsistensen, eller sitter det mest i huvudet? Provat äta med ögonbindel utan att se maten? (be om den upplagd enligt klockan; en sak kl 9, en annan sak kl 12, en tredje sak kl 15 osv).

Jag var sådär när jag var tonåring, alla tillagade grönsaker avskydde jag, dock gick det bra att äta dom råa av någon anledning. Jag satt i kanske 20 min och petade bort varenda sak i maten jag inte tänkte äta innan jag började äta.

Sedan flyttade jag hemifrån när jag blev 19 och sakta men säkert så började jag äta sådan mat. Jag tror att det hjälpte att jag tillagade den själv, varför vet jag inte. Nu älskar jag tillagade grönsaker i mat.
Det lustiga är att det inte smakar annorlunda nu än det gjorde när jag var tonåring, det måste ha varit någon fix idé om att "det är äckligt" som jag aldrig ifrågasatte i den åldern som sedan gav vika. 

Man får tvinga sig själv, försöka att ignorera irrationella tankar och bara äta maten. Underligt nog så blir det gott efter ett tag. Ibland är det texturen man behöver vänja sig vid, men det går det med.

Jag var precis likadan när jag var i tonåren och rätt högt upp till jag var runt 25. Det som jag har kommit underfund med är att för mig vill jag ha kontroll över vad som tillagas och hur det förberedds så att det blir precis så som jag vill ha det.

Vart efter jag har provat att göra nya rätter på egen hand så har jag vågat att testa fler rätter som andra också har gjort.

Samt vad som jag misstänker är att jag även har asperger och som jag har förstått det är det vanligt att man då också är mer kräsen i vad man äter. Vet inte om det även gäller för dig men värt att kolla upp om du känner igen dig. ????