Seperation, ångest & piller

Läser ditt inlägg och har själv varit och är i liknande sorg.

Jag vaknade efter över ett år sen med denna smärtan från en dag till en annan efter skilsmässa med barn och fru och har insett att jag lagt locket på under lång tid...men till slut krachade det .

Det du går igenom är nått av det jobbigaste man kan hamna i, allt är en stor sorg...för det är ett stort sorgearbete.

Jag valde att söka upp en läkare då jag fort förstod att jag inte skulle klara jobbet samt att jag var tvungen gå igenom flera stadier, så blev sjukskrivning (vilket kan vara jobbigt va sj med sig själv) samt medicin för att dämpa känslostadiet och en hjälp att bli trött på kvällen samt insomningstabletter.

Prata är en livsviktig ventil , jag har återupprepat samma historia om och om igen för mina vänner och nära, så psykologkontakt är inte att förkasta, men gäller att få nån man känner man kan lita på och som kan ge en nått.

Hoppas du får sova........det är inte ett livslångt tillstånd du är i, det handlar att komma över ytan även fast man inte vill äta, sova eller vila.

Men det är inge lätt resa...men du kommer klara det...även jag.

Tack! Det är fint av dig att dela med dig såhär, det gör att även jag kanske vågar söka hjälp. Det känns lite lättare när man vet att man inte är ensam om att känna dessa känslor.

Och lycka till på din resa!

Den som inleder sig i missbruk gör ofta en hel del saker de sagt aldrig tänkt sig göra. Det är så missbruk riskerar att påverka missbrukarna. 

Förstår jag dig rätt - du har blivit morfinist av ett uppbrott från en relation? Det låter som en gigantisk överreaktion och som någon sorts vilja att vara destruktiv. Har du en historia av destruktivitet?

Håller definitivt med om att du snarast bör söka hjälp.

Hur går det för dig, hur mår du? Har du kunnat ringa vårdcentralen?

Hej!

Jag har hållt mig borta från alla piller sen torsdag förra veckan, och mått mycket bättre! Jag har inte kommit iväg till vårdcentralen heller, det tar emot att söka hjälp, så jag har fyllt upp vardagen för att ha så lite tid som möjligt att tänka på, och det har mer eller mindre funkat.

Den sorg jag konstant känt har på något vis börjat lämna min kropp. Visst, om jag tänker på det så känner jag hur det smyger på, men jag kanske börjar att kontrollera det här lite, och som sagt så fyller jag upp tiden med andra tankar.

Jag har känt ett sug efter tabletter på kvällen för det gör det lättare att somna, men jag har låtit bli, så 8e dagen utan dom!

Jag är jätteglad att höra att du lyckats upphöra med morfintabletterna. Det skulle vara bra om du lämnade in dem på apoteket. Det är inget att leka med de tabletterna.

Jag förstår att du tvekar att söka hjälp när du kommer från en familj där man inte gör sådant. Saken är den att du ska inte behöva göra detta ensam. Det är därför man söker hjälp, söker professionell hjälp. Det är som att du bokar en kurs hos en sminkös om du vill lära dig göra riktigt bra makeup. Eller att du går till en ortoped när du fått ett benbrott. Man går till den som har kunskapen.

Både din kamp med morfintabletterna och sorgen över separationen är för tufft för dig att fixa helt själv. Jag hör att du är stark, men det är naturligt att ha svaga stunder, det är mänskligt. Men för dig kan det bli en katastrof om du får ett svagt ögonblick, med så starka tabletter hemma. Så snälla ring vårdcentralen! Jag säger det inte för att vara nedlåtande, utan för att jag bryr mig om dig och förstår hur svår situationen är.
Du fyller dina dagar med annat, men det är också ett sätt att fly undan, det blir lite samma funktion som med morfintabletterna, att du stoppar undan känslorna. Känslor måste komma ut, man måste titta på dem och arbeta sig igenom dem, för att kunna ta sig ut på andra sidan krisen. För att klara det behöver man en professionell samtalskontakt. 

Det har nu gått snart 4 månader sen separationen. Jag tänker fortfarande på det dagligen. Sen förra veckan blev allt värre igen eftersom han valde att kontakta mig.

Jag har inte blivit fri från medicinen, dock dragit ner på den. Jag tar dom inte lika ofta. Jag har dock inte sökt hjälp än. Fan va dum man är!

Jag trodde att allting vände, att jag faktiskt blev bättte under en period på några veckor, men det är för att jag nånstans intalat mig själv att han faktiskt dog. Att jag sörjde en död människa och var därför tvungen att gå vidare. Men nu när han hörde av sig var det som en käftsmäll. Jag vart livrädd, händerna skakade och jag känner mig helt hopplös. Just nu är jag tillbaka på ruta ett igen. Nu är sorgen dessutom annorlunda. Jag sörjer en kärlek jag aldrig kommer få tillbaka. Jag älskar honom så mycket, och skulle han säga ?hoppa? så gör jag det utan att tveka en sekund. Men samtidigt vet jag att han inte ens förtjänar min kärlek, så som han behandlade mig. Varför ska det vara så svårt att förklara sånt för ett brustet hjärta?! Huvudet vet rätt och fel, men man kan inte göra något åt sina känslor. Man blir helt jävla dum i huvudet av det kan jag tala om.

Dessutom vågade jag mig på att träffa två nya män under den ?bra perioden?. Jag är iskall. Jag känner ingenting. Det känns som att jag gick från att känna allt, till absolut ingenting.

Jag kan inte hjälpa att det kommer tårar nu när jag skriver. Men det här kommer aldrig ta slut.. Jag är så trött på att sakna någon jag älskar av hela mitt hjärta så mycket. Jag vet inte hur länge till jag orkar... Jag inser mer och mer att jag miste kärleken i mitt liv. Och jag klandrar mig själv för att inte gjort tillräckligt. Att jag inte kunde vara hans allt. Även om han påstår att jag var det. Men det var ändå inte tillräckligt för att orka..

Förlåt, men jag måste bara ventilera nånstans.

De är jobbig att avsluta en sånt relation men jag tror att du borde bryta med honom helt och hålet. De är jobbig men de är bäst för dig. Jag valde att sluta med min livs kärlek för de va bara destruktiv för mig. Misshandel och alkohol är inte de jag vill ha tillbacka . Vi har en son tillsammans och på 10 år jag pratade med honom 2 korta stunder.. Du är värd mer så stäng den kapitel. Du kan kontakta psykiatri akuten för hjälp och ingen behöver veta om de, du kan göra sekretes mot familjen så dem ska aldrig ta reda på de . Gå tränna, jobba och umgås med vänner och främst kontakta psykmötagning !!! Innan du hamnar i skit med morfin !!!!

Det är svårt att bli lämnad. Det är nästan det svåraste. Det är vanligt att de som sörjer den som lämnat dem, och sedan ´"får tillbaka dem" är den som stramt därefter själv lämnar, för de upptäcker att det inte var personen de ville ha, det blev bara en besatthet då den värsta känslan som finns är att bli avvisad.

Det finns inga råd att ge egentligen, ditt läkande måste komma inifrån. Du måste bestämma dig för att nu är det nog. Jag har själv sörjt så att jag tror hjärtat skulle slitas ur kroppen, dock är jag rätt bra på att gå vidare.

En nära vän har sörjt sitt ex i 3 år. Hon kommer inte därifrån, han behandlade henne som skit, men hon är helt besatt, och trots långa samtal mellan oss så kan hon inte släppa taget. Hon vill inte, för någonstans är det en trygghet att sörja. man vet iaf vad man får. 
Vad händer om man släpper taget? det är skrämmande. 

Lycka till

Du får trösta dig med att när tabletterna är slut så kan du inte skaffa mer. För det var väl du som aldrig skulle köpa olagligt, om jag förstod dig rätt.