Varför har folk så svårt att skapa sig ett liv som de orkar med?

Det är så tröttsamt med alla människor som är sjukskrivna för stress, ångest osv. Varför har så många så svårt att skapa sig ett liv som de orkar med? Har människor inga spärrar idag, ingen självinsikt?

Det är ju kvinnor i 30-40-årsåldern som är mest sjukskrivna pga psykiatriska diagnoser och det är ju mycket för att livspusslet inte går ihop. Och varför går det inte ihop? Varför jobbar man heltid om man har små barn och livet bara blir stress? Eller har en miljon aktiviteter osv.

Jag funderar ständigt på hur jag ska göra för att må bra, orka med, återhämta mig osv. Det leder till att jag är noga med sömnen, försöker hinna träna minst en gång varje vecka, vi jobbar deltid för att minska vardagsstressen, vi tackar nej till en del saker på helgerna för att ha hemmatid osv.

Håller med. Det går inte att jobba två heltider och samtidigt hinna med barn och hem. Kanske med ett hembiträde då....

Ja då är ni väl väldigt effektiva kanske?

Men för de flesta är det nog svårt att få det att gå ihop tidsmässigt.

Nej, det är klart. För mig är helt klart fritiden stressigare än jobbet. Jobbar nu också heltid. Hade dock inte velat göra det när barnen var väldigt små. Men måste man så går det förstås.

Innan vi fick barn undrade jag hur det skulle gå med två som satsade på jobbet och barn. Jag köpte en bok som lovade karriärtips för kvinnor, hur man kunde få allt. Karriärssatsande mammor gav olika tips. Ha ett eller max två barn Köp inte hus utan bo i lättskött lägenhet. Ha inget fritidshus eller båt som kräver arbete. Ha inga husdjur. Åk utomlands och bo på hotell på semestern. Osv. Då kände jag att varför skall jag då slita och satsa på karriär? Såå himla kul är det väl inte att jobba?

Knappast sant, vi har rationaliserat bort en väldig massa saker som man gjorde förr.

När krusade du örngotten senast?

Virkade antimakasser till soffan?

Manglade?

Knypplade spets och monogrammerade dina lakan och handdukar?

Kokte tvätt på spisen?

Stoppade strumpor?

Virkade "bindor"?

Nej just det.

Så här såg hemmafruns dag ut enligt ett (av flera) exempel presenterat experterna i Lund som gav ut en serie häften i 18 delar år 1949 i syfte att bilda och skola kvinnan, den hette "Kvinnan och Hemmet" och är alldeles fantastisk: 

6-6.30 Uppstigning,väck de minsta barnen.

6.30-7 Laga morgonmål åt mannen och småbarnen.Mannen går till sitt arbete.

7-7.30 Väck skolbarnen, öppna fönstren och vädra alla sängkläder, övervaka barnens klädsel.

7.30-8 Gör frukost åt skolbarnen. Städa vardagsrummet.

8-8.30 Bädda alla sängar med barnens hjälp

8.30-9 Barnen sänds till skolan. Gör frukost till övriga familjen (inneboende, släkt)

9-10 Frukost, disk, städning av köket. småbarnen leker på gården eller vid dåligt väder inne.

10-11 Fortsätt städa, något rum tages grundligare varje dag. De dagar bak eller tvätt ligger tas städningen lätt.

11-11.30 lägg de minsta

11.30-12.15 Gör iordning middagen.

12.15-13 Barnen får mat, den minste matas.

13-14.30 Mannen kommer hem till måltiden. Disk. Arbete med småtvätt, strykning och städning avslutas.

14.30-17.30 Sömnad och lagning, uppköp eller promenad med småbarnen om det inte är tvätt eller bakdag. Skolbarnens mellanmål 16.30

17.30-18 kvällsmål till minsta barnet, nattning

18-19 kvällsmål och mat

19-20 lägger mindre barnen, diskar och städar köket. Förbereder nästa dags arbete (sätter degar mm)

Efter 20: Ser till barnens kläder, sömnad, lagning. Går ibland på samkväm tillsammans med mannen i en förening de är medlemmar i.

Låter idylliskt, inte illa att få det att fungera så väl med fyra barn. Vi har bara två men stressar jämt. Det som stressar oss mest är nog barnens aktiviteter. Sonen har fem träningar i veckan. Dottern har musik och teater fyra till fem gånger i veckan. Vi tycker ändå att aktiviteterna är viktiga, annars sitter de bara hemma vid datorn.

Plus att småbarnsmammorna har ökat sin arbetstid de senaste åren.

För tio år sen var normen att en småbarnsmamma jobbade deltid. Idag är normen att även småbarnsmammor jobbar heltid. Barnen har därmed fått längre förskoledagar och de vuxna har fått mindre utrymme till skogsutflykter med sina barn.

På kvällarna skall man laga mat och lägga barn. På helgerna skall man komma ikapp med allt man inte hunnit med under veckorna.

Jag känner flera förskollärare som säger att detta är en jättetydlig förändring de senaste 10 åren, att barnen går mycket längre dagar.

Jag tror inte att småbarnspapporna varken ökat eller minskat sin arbetstid de senaste 10 åren.

Visa mig en man som på eget initiativ torkar köksluckor och lister/dörrspeglar till jul och jag ska visa dig en enhörning.

Allvarligt: Fortfarande ser de flesta män inte ens en stor del av det som behöver göras i hemmet, i alla fall någon gång årligen.

Det tror jag är en del av problemet.

Finns alltid enstaka undantag men det är knappast det som är normalen, eller hur?

Jag har också en man som ligger över medel vad gäller att se saker som behöver göras men en hel del beror på att han har fått utbildning. 

På samma sätt finns det en stor andel kvinnor som inte vet t.ex. hur man byter filter i spisfläkten eller underhåller luftvärmepumpen och där är det vi som borde skärpa oss.

Jag menar alltså om man själv egentligen inte är så sugen på fler barn men överväger ett till just pga att man faktiskt blir påverkad av den otroligt starka flerbarnsnormen i Sverige och undrar ifall det blir synd om barnet annars. Folk verkar väldigt ense om att man ska ha minst två barn och att det ska vara 1-3 år emellan. Nej jag har faktiskt inte särskilt stort åldersspann i vänkretsen, tre år är det som mest.

Det tror jag säkert det kan vara, men då hade du ju redan två barn med standardmässiga tre år emellan och sedan fick du tvillingar - det kanske inte är så jämförbart med att ha ett barn och sedan få ett till typ sex år eller mer efteråt.

Vad blir det för samhälle om ingen orkar engagera sig i barnens skolor och idrottsklubbar? Om man inte orkar låta barnen ta hem kompisar? Skall våra arbeten tillåtas ta all vår kraft?