Vad vill han?
Måste skriva av mig då jag inte har någon att prata med om detta och känner mig som en dålig människa emellanåt för att jag låter mitt humör deppas av detta.
Har sedan drygt 10 månader tillbaka träffat en man som sedan tidigare är pappa till två barn (2 resp. 6). Tidigt började han nämna sitt ex i en rad olika negativa sammanhang, eller vad man ska säga, han pratade illa om henne och först lyssnade jag för jag trodde ungefär att det ''bara skulle ut'' för honom och tog det inte speciellt personligt. Allteftersom att de första månaderna gick så började han göra subtila antydningar på att jag är så mycket bättre/snällare/finare än hans ex till exempel om jag gjort nått fint för oss båda ''du är så snäll mot mig, såhär gjorde aldrig *******'' och rätt så direkt började det irritera mig att hennes namn alltid skulle nämnas.
Tiden gick och jag sa vid några tillfällen, utöver varje gång han nämnde hennes namn, till honom på skarpen. Det är för mig som kvinna inte OK att han pratar illa om andra till utseendet tillexempel. Utan henne så hade ju inte hans barn funnits. Och med den insikten började en slags stickande avundsjuka växa inom mig att det inte direkt känns roligt att han gjort hela den där biten med att skaffa barn, osv och att jag inte har fått uppleva det än och inte kommer att kunna ''leva livet'' med honom såsom hon gjort med resor etc.
Han har barnen vv och och dricker ofta och mycket när vi är med varandra. De senaste gångerna har han börjat agera mycket hotfullt och nästan på ett sätt som gör att han ber mig bli förbannad på honom? Jag har vid några tillfällen utsatts för personangrepp och han har svårt att hålla tråden beträffande att han faktiskt SEPARERAT från sitt ex. Som han varje dag har pratat illa om och sagt att han inte vill ha i sitt liv. Detta yttrar sig i att göra henne småtjänster samt att han hävdar att han säger till när hon hör av sig om dagarna om sådant som inte rör barnen, hon försöker trots att en eventuell vårdnadstvist knackar på dörren, småprata om vad han gör samt reta upp honom med diverse olika påfund. Han svarar på ALLT men jag får vänta timmar med att ens få reda på vad han ätit till lunch ungefär. Och det är inget jag bara skriver utan dom har Sms kontakt varje dag och snittar ca 20 meddelanden var om allt mellan himmel och jord medans det kan gå flera dagar innan han pratar med mig på telefon och väldigt ofta ringer han aldrig trots att han sagt att han ska. När vi är med varandra och hon ringer går han iväg och ringer upp henne så jag inte hör och kommer alltid tillbaka efter ca en halvtimme varje gång med ett sjuhelvetes humör som går ut över mig.
Nu har bomben släppts om att han tänker fira julafton ihop med henne och barnen. Han lämnar mig således ensam över jul och menar att jag får lösa det själv på något sätt. Då kom det även fram att när vi träffades så hade hon precis lämnat honom pga otrohet i princip när vi träffades. Han gick alltså mindre än en vecka som singel efter det att hon flyttat ut. Idag misstänker jag även att han träffat sitt ex och jag misstänker att hon ''hälsat på''. Han har inte ringt till mig vilket han lovade (det låter töntigt jag vet, men när man börjar märka ett återkommande mönster i att han lovar saker och aldrig håller dem så blir man ju irriterad till slut) vilket gör att jag undrar om hon kanske är kvar där... men det lär vi ju aldrig få reda på så det är ju bara spekulationer.
Kan förstå att man vill fira med sina barn, men med sitt ex? När man har en ny? När det är hans vecka? Han gör ju bara henne som splittrat deras familj en fet tjänst och vaggar in barnen som vill att mamma och pappa ska bo ihop in i någon slags illusion om att allt ''kommer bli bra igen''. Jag tycker att det känns fel att 364 dagar om året prata illa om och sen den 365 dagen umgås och leka ''lyckliga familjen'' och verkligen visa för mig att jag inte hör hemma där? När det är mig som han säger sig vilja leva med? Kanske låter jättebarnslig men vet inte hur jag ska beskriva hur ont det gör mig. Jag förstår att de måste ha kontakt men allvarligt? Det måste ju inom den kontakten finnas vissa gränser eller är detta något alla barnlösa som träffar någon med barn skall tvingas acceptera?
Nu kanske ni tycker att jag är dum i huvudet som stannar kvar och han har gjort mer också som jag inte vill ta upp här så det blir alltför uppenbart vem det rör sig om. MEN till saken hör att han ber mig hjälpa honom inför julen, jag fortsätter träffa deras barn, han gör planer med mig om framtiden och han avslutar aldrig relationen själv? Vill han bara spela ut mig för egen vinning tills jag får nog och drar eller tills hon kommer springandes tillbaka till honom? Vad tror ni? Jag vill bara försöka förstå mig på vad det är jag lämnar... känner just nu att det inte är någon idé att stanna och kämpa åh tror inte han tycker om mig på riktigt. Men det vore skönt att höra vad andra tycker om situationen.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2017-12-10 03:54
OBS! Pga otrohet=hon lämnade honom.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2017-12-10 03:54
För att hon hittat någon ny.
