Bonus familj med 3 barn

Här lever vi i en ny relation med 5 barn (3 + 2) De äldsta som är tonåringar lever mest sina egna liv och nej, de umgås inte direkt med varann, de har ju sina olika kompisar från innan vi levde ihop. Innan vi flyttade ihop hade man förhoppningar om att de skulle bli nya kompisar men det har inte blivit så. De är trevliga mot varann och visst kan de göra något ihop om vi säger att vi allihop tex ska åka och bowla eller så, men det blir sällan. De söker inte varandras sällskap spontant.

De 2 yngre barnen däremot, som ännu inte hunnit in i tonåren är mycket med varann och med oss vuxna och får ibland med sig någon av tonåringarna på ett spel eller något ute när det är sommar, men det beror helt på tillfället. 

Vi har låtit det vara som det är, vill inte att något av barnen ska känna något tvång eller att man måste leka "lyckliga familjen". Vi ÄR lyckliga men ni förstår nog vad jag menar. Man behöver se det från allas perspektiv och är man tonåring och det är superviktigt med vänner och familjen inte precis kommer först, så tycker jag att man får förstå det. 
Det är fin stämning här hemma och alla barn trivs och vill vara här (annars kunde de lätt åka till sina andra föräldrar, allihop, men det vill de inte). Därför tänker jag att vi har fått det så bra som det går just nu, och man får respektera att inte alla är så sociala. Det finns även diagnos med i bilden och det är inte så lätt att tvinga en person med en asocial personlighet även när vi inte bodde ihop, att plötsligt vilja vara med nya "storfamiljen".