Amma eller inte amma? Det är frågan..
Hej!
Har en liten kille på 9,5 vecka som jag helammar. Han går upp finfint i vikt (en riktig liten knubbis), kissar bra osv. Ur ett rent objektivt perspektiv fungerar amningen kanon, och har gjort från första stund. Trots detta funderar jag på att sluta amma, och behöver lite input från er.
Min lille kille äter ungefär 1 gång i timmen när han är vaken, vilket han generellt sett är om vi är hemma. Han ammar allt från 6-7 minuter till maratonpass på 40-50 minuter, men standard är väl cirka 15 minuter. Han sover på sin höjd 20 minuters pass under dagen, om vi inte är ute och går och han slocknar i vagnen. På nätterna sover han längre, så där funkar det bra.
Vart klämmer då skon? Jo, jag känner mig så otroligt låst. Som en mjölkcentral som aldrig får någon chans till återhämtning. Jag förstår att det kan vara såhär med såpass små bebisar, men det här har gjort mig otroligt deppig. Jag gråter över att jag inte får möjlighet att göra något annat än att vara lillkillens källa till mat, jag blir grön av avund på sambon som har betydligt mer frihet och jag blir matt av att jag är den enda person som duger att trösta även när det inte ammas.
Detta leder även till att tålamodet tryter de gånger amningen krånglar, t.ex. när lillen är kvällstrött, när det sprutar mjölk överallt och när han meckar med tuttarna i offentliga miljöer. Jag gråter, han gråter osv.
Innan han kom till världen hade jag noll prestige kring amningen och var fast besluten att göra det som jag och bebis mådde bra av. Men nu sitter jag här och har dåligt samvete över att jag inte njuter av att amma mitt barn, att jag eventuellt ska beröva honom detta osv. Samtidigt så vill jag att han ska ha en glad mamma.
What to do? Blir det bättre? Är det värt att kämpa? Är det inte värt att kämpa?
