Vår 4-åring beter sig hemskt

Är i vanliga fall bara en som brukar läsa andras trådar men känner att jag nu själv behöver skriva av mig, höra om det finns andra i samma situation (hur ni agerar/agerat) och eventuella tips.

Vår nyblivna fyraåring har alltid varit en glad, viljestark, påhittig kille med ett häftigt humör, det har pendlat snabbt och dramatiskt. Hans personlighet är helt annorlunda än lillasyster, som nyss fyllt två, även om hon också kan vara rätt så envis och häftig i humöret. På något sätt känns han känsligare än henne. Vi har alltid gett honom uppmärksamhet, skämmer bort honom på en ?lagom nivå?, gosar osv. Vi har gjort/gr vårt bästa för att vara bra föräldrar.

Men nu till problemet. Inte nog med att syskonen nu bråkar konstant, (59 minuter av 60), både verbalt, knuffas och kallad varandra dumma saker (känns ändå som att detta är vanligt mellan syskon som det är nära mellan i ålder. Problemen har även dykt upp rätt nyligen, första 1,5 åren hon fanns ägnade han inte en avundsjuk blick på henne utan älskade henne från första stund - nu tar han igen det..), men hans humör har gått från dramatiskt till helt fruktansvärt. Han börjar skrika för minsta lilla grej och klarar inte en enda motgång. Ett exempel på ett scenario (av många) under en dag/kväll efter förskolan:

Han börjar rita vilket han verkligen gillar. Helt plötsligt kan en penna hamna fel och då öser han ner alla pennor på golvet och skriker. Jag försöka prata lugnt med honom och säga att det inte gör något, eller plocka upp dem. Det är då han hoppar på mig och slåss. Sparkar med knytnävar och fötter allt han har. Skriker att jag är dum och kastar lego. Jag säger att vi inte beter sig så, att man inte får slå någon annan. När detta hände tidigare ikväll sa han då ?jag hoppas att du drunknar och dör, att du kommer under vattnet och drunknar? + massor av högt skrik, smäll i dörrar osv. Jag säger igen och på skarpen att så säger man inte, och att den man säger det till blir väldigt ledsen då. Och försöker behålla lugnet. Men känner såklart inombords att det gör ont, får ont i magen. (Kan tillägga att jag vid sådana här tillfällen testa allt möjligt. Både att bli jättearg, ignorera osv, känns som att han är ute efter en reaktion. Men får han ingen fortsätter det)

Han har ingen respekt för när vi säger nej. Om han och lillsystster tex försöker ta en kaka eller riva ut något ur garderoben och jag säger nej så slutar hon. Han gör motsatsen och sliter upp kakburken och molar in kakor i hela munnen. Jag tar bort burken och då skriker han att jag är dum osv.

I många fall handlar det om att han inte får som han vill. Att han inte får en bulle (kan vara fem min innan maten) och tjaten eskalerar totalt. Eller att han själv tycker att han misslyckas. Och det är ett annat problem. Som som förälder även är väldigt svårt och hjärteskärande att se sitt lilla barn tampas med.

Han har oerhört höga krav på sig (vi har aldrig styrt in honom på de tankarna utan förklarar jämt och ständigt hur viktigt det är att bara ha kul, försöker leka bort det). Nu har det gått så långt att han inte ens vill springa med andra killarna på förskolan. När jag hämtade idag var alla lite småsvettiga i håret för de hade kört någon slags springtävling/hinderbana i stora rummet. Han hade dock inte varit med utan bara tittat på (även om han är väldigt fysisk av sig och älskar att springa - snabb är han också, och klättra). Förstod på en gång att det var för att han var rädd för att förlora. Vid middagen berättade han att det var orättvist att han aldrig vann. Förklarade igen att det inte spelar någon roll och rätt som det är, om man bara har kul, kan det hända att man vinner något i bara farten... osv. Då blev han väldigt arg igen.

Och så en stund senare är allt bra. Tex när han fick sätta sig ned med pappa och spela sitt nys tv-spel. Bör tillägga att han även kan vara riktigt snäll och lugn. Har då inga problem att koncentrera sig under lång stund, sitter gärna och bygger pärlplattor eller ritar, eller tränar på bokstäver, pysslar. Kramar sin lillasyster. Känns som den ?riktiga han? innan den där lilla djävulen flyger in...

Det här var bara några exempel. Jag vet att fyra kan vara en känslig och ?trotsig? ålder men jag kan inte avgöra om det här är ?normalt? beteende. Eller om vi kanske bör ta hjälp och gå och prata med någon? BUP? Det tär så på oss. Mycket tid varje dag går till sådant här tjafs och lillasyster hamnar i skymundan.

Säg inte att det inte gör något eftersom det för honom faktiskt är en katastrof. När han blir frustrerad över vad han tycker är en motgång och du tröstar honom med att det inte gör något att pennan ramlade, strumpan hamnade snett, en annan kille vann, någon tog en grej han tänkt ta eller vad det nu än är så blir han förstås ännu mycket mer frustrerad eftersom han då också blir missförstådd utöver vad som redan känns dåligt. För honom känns den där trösten som ett bortviftande av något som han tycker är superviktigt just då och det gör honom illa (vilket för honom blir lika med att du är dum).

Säg istället: Jag förstår dig. Det kan kännas riktigt uselt när pennan ramlar/strumpan hamnar snett/en annan kille vinner eller vad det nu än kan tänkas vara. Säg att du förstår hur knäppt, illa, orättvist, eländigt, tråkigt, vansinnigt, skitjättejävla dåligt det känns. Säg att du kan känna igen dig i det också, att det finns situationer där du också känt som han. Berätta om sådana situationer från när du själv var liten, om du kan komma ihåg dem. 

Varför förklarar du att det inte spelar någon roll att han inte vinner? Det spelar ju roll för honom? Kan du inte istället säga att du ser att det är viktigt för honom och erbjuda honom din hjälp? Ni kanske kan träna på att springa tillsammans eller så kan du hjälpa honom att ta tiden eller kanske till och med skaffa ett tidtagarur så att han själv kan mäta sina framgångar. Berätta för honom att för dig spelar det ingen roll om han vinner eller förlorar eller kommer i mitten av fältet, du bryr dig inte om det eftersom du älskar honom i vilket fall, men att du verkligen förstår att det känns jätteviktigt för honom. Vifta inte bort det, hjälp honom uppnå saker han vill bli bra på istället och medan ni gör det så kan du passa på att tillsammans med honom reflektera över alla möjliga saker. Ni kan prata om världens snabbaste man och kvinna till exempel, och ta reda på saker om dem. Vann de alltid? Hur hanterar de förluster? Tränar de extra, vad gör de egentligen när det går dåligt?

Att ni skulle behöva BUP tvivlar jag stort på. Jag tycker att BUP ska få ägna sig åt annat än den här sortens helt normala företeelser i barns (och deras föräldrars) liv. 

Kan rekommendera en bok jag läser just nu: "Barn som bråkar : Att hantera känslostarka barn i vardagen". Där står förklarat varför det blir så och hur man kan hantera samt förebygga det.

Hur fungerar dagis? Hur stora är grupperna? Hur länge går han? Är personalen inkännande och ser varje individ?

Du skriver att han är lite känslig.

Jag är också känslig, när jag är dödstrött reagerar jag nästan som din son.

En del går istället in i sig själva, blir apatiska, på lite sikt deprimerade.

Vissa barn behöver mer lugn och ro och mer egentid med en vuxen.

Det har ingenting med en diagnoser att göra.

Min dotter hade massor av utbrott i den åldern (3-6), hon kunde skrika och gråta i en timme. Hon slog nog inte mig men kunde ta en stor sten och slå mot sin brors huvud. Jag kunde aldrig lämna dem ensamma ens fem minuter.  Hon var väldigt känslig och orkade inte så mycket nya intryck. Det värsta var när hon rymde, hon bara stack. Ibland iväg från huset. Ibland gömde  hon sig i huset, på konstiga ställen, tog jättelång tid innan vi hittade henne, och man visste knappt om man skulle leta i huset eller springa ut på vägen och leta i kvarteret. Sen kunde man hitta henne i någon garderob längst in under alla kläder eller längst in under en säng.

Förskolan var väldigt mjuk och fin , med fin ljudmiljö och bra omhändertagande så där orkade hon gå 8-4 men det blev problem med förskoleklassen som inte var alls lika mjuk och omhändertagande, kall och hård miljö, dålig akustik, starkt ljus mm. Där orkade hon inte gå så länge så vi fick ordna så att vi kunde hämta henne vid tvåtiden annars orkade hon inte. Hon grät och fick utbrott om vi lät henne gå för länge.

Jag valde att aldrig lämna henne ensam när hon hade sina utbrott, jag kramade henne, låg bredvid henne i sängen. Ibland låg jag sängen och hon under sängen längst in. Jag hade lästa i en bok om barn att man aldrig skall lämna barnet ensam med sina känslor, man måste hjälpa barnet att lära sig hantera sina känslor och för det behöver barnet stöd. Så jag gick på den rekommendation till hundra procent, jag kände instinktivt att det var rätt också , det var inte bara att jag läst det.

Min dotter är idag 14 år och är jättelugn och fin. Hon har väldigt stark självkänsla och god integritet, är jättebra på att samarbeta, fungerar väl i skolan och har många vänner. Jag är jättestolt över henne och det har jag alltid varit. Vi har aldrig pratat med någon utomstående om hennes utbrott, eftersom vi varit rädda att det skulle missförstås. Hon har alltid skött sig i skolan och bland vänner, förutom den första tiden i förskoleklass när hon helt enkelt inte orkade gå till klockan fyra.

Jag tror att du kan behöva stöd .. Det är absolut inte bra att han får ångest. Kanske kan du gå en föräldrautbildning, det har jag och min man gjort och det var väldigt bra, kommunen anordnar ofta det.

Försök att se till att han inte blir så trött. Fundera på vad det är som gör att han blir trött och hur ni kan undvika det.

Du kanske också kan försöka att säga till väldigt tydligt och bestämt, men vänligt, att man inte får slåss, så fort han slåss. Just i det läget tycker jag inte att du skall prata och krama och förstå, utan tala om för honom att han inte får slåss, vänligt och bestämt, med all pondus du har. Sen när han lugnat ner sig skulle jag ta honom i enrum i hans säng eller en mysig soffa, släcka ner till mysbelysning och försöka prata och förstå om det är något som tynger honom, om han inte mår bra. Jag har pratat med mina barn i tre till fyra årsåldern och de har kunnat säga ganska djupa saker om hur de mår och tänker, men det tar tid, man måste ge det tid, det är inget man får fram genom att fråga snabbt. I samband med nattningen, när man läst saga en halvtimme, släckt ljuset då kan man börja prata på allvar och fråga om det är något som tynger honom, om något inte är bra. Är det någon som är elak på förskolan? Är det jobbigt att han inte kan springa lika fort som de andra barnen? Etc

Tack för tipsen! Saken är väl den att jag testat det mesta. Allt från att bli arg, sägs till på skarpen att vi slåss inte/att man aldrig få slå någon, vare sig större eller mindre än en själv osv. Mjuka sidan, försöka prata... läst massor av tips. Är väl därför jag börjar bli uppgiven, eftersom inget fungerar.

Är ingen som är dum mot honom utan det enda jag kan komma på är faktiskt hans prestationsångest, att han så gärna vill lyckas, är rädd för att misslyckas osv. Men tror inte riktigt att det är det som får honom att bete sig som han gör alla gånger. Som senaste exemplet ovan.

Så ledsamt när man bara vill att sin lilla älskling ska vara glad och när han slåss och beter sig så gör det ont i mammahjärtat, för just då mår han ju inte bra...