Vår 4-åring beter sig hemskt
Det kan vara så att det är något som inte är bra på förskolan.
Jag hade tagit en dag ledigt och varit med och pratat med fröknar och kollat läget.
Inlägg från: Anonym (Mamma)
|
-
-
Hur fungerar dagis? Hur stora är grupperna? Hur länge går han? Är personalen inkännande och ser varje individ?
Du skriver att han är lite känslig.
Jag är också känslig, när jag är dödstrött reagerar jag nästan som din son.
En del går istället in i sig själva, blir apatiska, på lite sikt deprimerade.
Vissa barn behöver mer lugn och ro och mer egentid med en vuxen.
Det har ingenting med en diagnoser att göra. -
Min dotter hade massor av utbrott i den åldern (3-6), hon kunde skrika och gråta i en timme. Hon slog nog inte mig men kunde ta en stor sten och slå mot sin brors huvud. Jag kunde aldrig lämna dem ensamma ens fem minuter. Hon var väldigt känslig och orkade inte så mycket nya intryck. Det värsta var när hon rymde, hon bara stack. Ibland iväg från huset. Ibland gömde hon sig i huset, på konstiga ställen, tog jättelång tid innan vi hittade henne, och man visste knappt om man skulle leta i huset eller springa ut på vägen och leta i kvarteret. Sen kunde man hitta henne i någon garderob längst in under alla kläder eller längst in under en säng.Anonym (Ledsenmamma) skrev 2017-12-12 21:01:44 följande:Han började ny förskola efter sommaren och allt har gått jättebra. Han är väldigt social och fick genast många nya kompisar. Till skillnad från lillasyster kan han längta efter att gå till förskolan och vill knappt få hem när vi hämtar honom, vill att vi ska gå och hämta lillasyster först... pedagogerna är super och har verkligen fått den uppfattningen att de ser till alla barns behov.
Ikväll blev det nytt utbrott. Han var säkert väldigt trött. Vet själv hur man känner sig nu i detta mörker (även om det är väldigt mysigt med juletider..) vi hade ätit middag och jag skulle efter maten dammsuga upp smulorna under bordet. Skulle ta 20 sekunder... När han dragit ut sladden och försökt springa iväg med dammsugaren fem sex gånger tröttnade jag och sa att han fick släppa den en stund och ?tog över? den. Då började han slå mig (oftast bara mig han slår). Pappa och lillasyster var nere i tvättstugan. Han tog i allt han hade och slog med knytnävar, sparkade mig hårt i magen, ryggen osv. Jag försökte prata lugnt, sa inte till honom (han vet att han gör fel...) försökte prata, krama honom, förstå. Så fort jag kom nära fick jag en ny spark. Må låta oskyldigt men han har alltid varit otroligt stark och det känns helt klart (kanske mest hjärtat. Att han vill slå sin mamma så. Att slå någon annan är verkligen inte okej!
Efter en stund, när jag ignorerat honom, förstod han att han gjort fel och fick ångest. Ställde sig i hallen och skrek efter pappa. Jag erbjöd mig prata med honom, fråga hur han kände - om han var arg eller ledsen. Han sa att han var både arg och ledsen, men inte över något speciellt. Sedan ville han inte säga mer.
Har försökt prata massor med min man angående detta, men han, som också varit inne och läst i liknande forum nu, viftar bara bort det som att det är normalt för åldern och att jag endast ska försöka undvika det när han gör så. Vad han dock inte verkar förstå är att jag blir så utmattad och ledsen. Är nog själv lite av en känslomänniska och efter den här ?fighten? kände jag mig helt utpumpad och somnade på en gång vid nattning (Kanske jag som borde prata med någon...)
Jag tänker på det här som våld. Kommer det att växa bort? Mannen hävdar att det inte har något alls att göra med hur han kommer bli senare i livet. Att det är en 4-pratas.
Förskolan var väldigt mjuk och fin , med fin ljudmiljö och bra omhändertagande så där orkade hon gå 8-4 men det blev problem med förskoleklassen som inte var alls lika mjuk och omhändertagande, kall och hård miljö, dålig akustik, starkt ljus mm. Där orkade hon inte gå så länge så vi fick ordna så att vi kunde hämta henne vid tvåtiden annars orkade hon inte. Hon grät och fick utbrott om vi lät henne gå för länge.
Jag valde att aldrig lämna henne ensam när hon hade sina utbrott, jag kramade henne, låg bredvid henne i sängen. Ibland låg jag sängen och hon under sängen längst in. Jag hade lästa i en bok om barn att man aldrig skall lämna barnet ensam med sina känslor, man måste hjälpa barnet att lära sig hantera sina känslor och för det behöver barnet stöd. Så jag gick på den rekommendation till hundra procent, jag kände instinktivt att det var rätt också , det var inte bara att jag läst det.
Min dotter är idag 14 år och är jättelugn och fin. Hon har väldigt stark självkänsla och god integritet, är jättebra på att samarbeta, fungerar väl i skolan och har många vänner. Jag är jättestolt över henne och det har jag alltid varit. Vi har aldrig pratat med någon utomstående om hennes utbrott, eftersom vi varit rädda att det skulle missförstås. Hon har alltid skött sig i skolan och bland vänner, förutom den första tiden i förskoleklass när hon helt enkelt inte orkade gå till klockan fyra. -
Jag tror att du kan behöva stöd .. Det är absolut inte bra att han får ångest. Kanske kan du gå en föräldrautbildning, det har jag och min man gjort och det var väldigt bra, kommunen anordnar ofta det.Anonym (Ledsenmamma) skrev 2017-12-12 21:01:44 följande:Han började ny förskola efter sommaren och allt har gått jättebra. Han är väldigt social och fick genast många nya kompisar. Till skillnad från lillasyster kan han längta efter att gå till förskolan och vill knappt få hem när vi hämtar honom, vill att vi ska gå och hämta lillasyster först... pedagogerna är super och har verkligen fått den uppfattningen att de ser till alla barns behov.
Ikväll blev det nytt utbrott. Han var säkert väldigt trött. Vet själv hur man känner sig nu i detta mörker (även om det är väldigt mysigt med juletider..) vi hade ätit middag och jag skulle efter maten dammsuga upp smulorna under bordet. Skulle ta 20 sekunder... När han dragit ut sladden och försökt springa iväg med dammsugaren fem sex gånger tröttnade jag och sa att han fick släppa den en stund och ?tog över? den. Då började han slå mig (oftast bara mig han slår). Pappa och lillasyster var nere i tvättstugan. Han tog i allt han hade och slog med knytnävar, sparkade mig hårt i magen, ryggen osv. Jag försökte prata lugnt, sa inte till honom (han vet att han gör fel...) försökte prata, krama honom, förstå. Så fort jag kom nära fick jag en ny spark. Må låta oskyldigt men han har alltid varit otroligt stark och det känns helt klart (kanske mest hjärtat. Att han vill slå sin mamma så. Att slå någon annan är verkligen inte okej!
Efter en stund, när jag ignorerat honom, förstod han att han gjort fel och fick ångest. Ställde sig i hallen och skrek efter pappa. Jag erbjöd mig prata med honom, fråga hur han kände - om han var arg eller ledsen. Han sa att han var både arg och ledsen, men inte över något speciellt. Sedan ville han inte säga mer.
Har försökt prata massor med min man angående detta, men han, som också varit inne och läst i liknande forum nu, viftar bara bort det som att det är normalt för åldern och att jag endast ska försöka undvika det när han gör så. Vad han dock inte verkar förstå är att jag blir så utmattad och ledsen. Är nog själv lite av en känslomänniska och efter den här ?fighten? kände jag mig helt utpumpad och somnade på en gång vid nattning (Kanske jag som borde prata med någon...)
Jag tänker på det här som våld. Kommer det att växa bort? Mannen hävdar att det inte har något alls att göra med hur han kommer bli senare i livet. Att det är en 4-pratas.
Försök att se till att han inte blir så trött. Fundera på vad det är som gör att han blir trött och hur ni kan undvika det.
Du kanske också kan försöka att säga till väldigt tydligt och bestämt, men vänligt, att man inte får slåss, så fort han slåss. Just i det läget tycker jag inte att du skall prata och krama och förstå, utan tala om för honom att han inte får slåss, vänligt och bestämt, med all pondus du har. Sen när han lugnat ner sig skulle jag ta honom i enrum i hans säng eller i en mysig soffa, släcka ner till mysbelysning och försöka prata och förstå om det är något som tynger honom, om han inte mår bra. Jag har pratat med mina barn i tre till fyra årsåldern och de har kunnat säga ganska djupa saker om hur de mår och tänker, men det tar tid, man måste ge det tid, det är inget man får fram genom att fråga snabbt. I samband med nattningen, när man läst saga en halvtimme, släckt ljuset då kan man börja prata på allvar och fråga om det är något som tynger honom, om något inte är bra. Är det någon som är elak på förskolan? Är det jobbigt att han inte kan springa lika fort som de andra barnen? Etc
-
Jamen, då skulle jag börjat med prestationsångesten, prata med honom om det, när han är lugn.Anonym (Ledsenmamma) skrev 2017-12-12 21:46:05 följande:
Tack för tipsen! Saken är väl den att jag testat det mesta. Allt från att bli arg, sägs till på skarpen att vi slåss inte/att man aldrig få slå någon, vare sig större eller mindre än en själv osv. Mjuka sidan, försöka prata... läst massor av tips. Är väl därför jag börjar bli uppgiven, eftersom inget fungerar.
Är ingen som är dum mot honom utan det enda jag kan komma på är faktiskt hans prestationsångest, att han så gärna vill lyckas, är rädd för att misslyckas osv. Men tror inte riktigt att det är det som får honom att bete sig som han gör alla gånger. Som senaste exemplet ovan.
Så ledsamt när man bara vill att sin lilla älskling ska vara glad och när han slåss och beter sig så gör det ont i mammahjärtat, för just då mår han ju inte bra...