Är det för tidigt att göra adhd utredning vid 2,5 år?

Vi har en son på 2,5 år som sen han var väldigt liten har varit väldigt aktiv och haft lätt för att bli arg. Till exempel blev han arg och frustrerad när han låg i babygymmet och inte kunde få loss leksakerna. Vi har tänkt att han har en väldigt stark vilja och ett hett temperament men på senaste tiden undrar vi om det är mer än så. Hans utbrott kommer allt oftare och varar längre och inget hjälper för att lugna ner honom. Han är ju i trotsåldern så visst är det normalt med utbrott men utbrotten är så intensiva och svåra att hantera. (Kommer ofta på nätterna också) Han skriker sig svettig, slår huvudet i golvet, slår sig själv i huvudet och kastar allt han hittar omkring sig. Han vill vara för sig själv så han smäller i dörrar, försöker gömma sig under bord, sängar och krypa in i hyllor. När vi håller honom gör han allt för att komma loss, bits, nyps och ger örfilar. Han är oerhört stark så vi är rädda att han ska skada sig eller någon annan. Han svingar sig lätt upp på höga bord och hyllor. Tror han får överskott av adrenalin vid utbrotten. När min man var på stan med honom fick han ett utbrott i ett lekrum. Han försökte vara våldsam mot ett annat barn men sambon hann stoppa honom. En mamma där var barnläkare och frågade om han har adhd. Hon tyckte vi skulle kontakta BUP. Vi har nu pratat med BVC och ska få träffa en logoped till att börja med eftersom vår son inte har så utvecklat tal. Sen sa barnsköterskan att man kan gå vidare för att utreda vad utbrotten beror på. Jag undrar om någon i samma situation kan komma med lite råd och tankar. Vore så skönt att veta att man inte är ensam om det här

Tack för svar Riuna! Är inte så ofta jag hinner skriva här. Håller med, tror det är bäst både för oss föräldrar och för sonen att få svar så fort som möjligt varför han beter sig som han gör. Vi har nu fått en tid för samtal med barnpsykolog och logoped då sonen inte ska närvara. Vi får se vad det leder till. Vad har din son fått för hjälp/stöd efter han fick diagnos? Jag känner igen mig i känslan över att misslyckas i sin uppfostran. Jag är väldigt känslig för hur andra stirrar och ibland kommenterar när sonen får sina utbrott och inget hjälper för att lugna ner honom. Försöker undvika att vara själv med honom och hans tvillingbror (som är bra mycket lättare att lugna ner men ändå så klart kräver en hel del uppmärksamhet) när det är mycket folk runtomkring som när man ska handla t ex. men det går ju inte undvika alla sådana situationer.

Jag känner inre till hurivida adhd utreds så tidigt. Autism kan utredas tidigt och det kan man fundera kring om det är myclet utbrott och sent tal. Vårt barn i samma ålder har autistiska drag (men ingen diagnos) och är väldigt oflexibel. Bryter ihop om det inte alltid är samma sked tex. Med det inte sagt att det behöver töra sig om det men en logopedkontakt låter väl som en bra början. Hur är han när han inte har utbrott?

Tack för svar! Ja, vi har funderat på om sonen även har autistiska drag. Han har som ritualer eller vad man ska kalla det när det gäller mat och dryck. Han måste ha sin mugg med kaniner annars blir han jättearg. Om det är lite dryck kvar i hans mugg och den har stått ett tag måste han ha ny och han vill att jag ska dricka upp den gamla, annars får han utbrott. När man har hällt upp ny dryck måste han ta muggen själv från diskbänken. Om man ger den till honom ställer han tillbaka den på diskbänken för att ta den själv eller så blir han jättearg för han inte fick ta den själv. Vid alla måltider hemma måste han äta med en grön gaffel och äta från en blå tallrik. Annars kommer utbrott igen och han försöker slänga så mycket mat han kan runt om i köket. Nästan alltid när jag är hemma måste han sitta i mitt knä och äta. Annars vägrar han och blir arg. Han är väldigt mammig och vill att jag bär honom eller vill sitta i mitt knä en stor del av tiden. Han kan fortfarande inte sova själv, måste ha någon som somnar bredvid och han kan vakna flera gånger per natt om han märker eller tror att ingen sover bredvid. Vi har svårt att tillrättavisa honom om han är våldsam mot oss eller sin bror. Då bara ler eller skrattar han för det mesta och på förskolan har de sagt att de har svårt att få ögonkontakt när de tillrättavisar honom. Ja, vi får se nu vad samtalet med logoped och barnpsykolog leder till.

Har ett annat anonymt nick idag - men är Riuna :)

Min son utreddes när han var 6 år gammal. Förskoletiden gick okej även om det var jobbigt, men när han började förskoleklass så blev det fullständig katastrof. Han kunde inte sitta stilla, fick hemska utbrott, kastade saker, andra barn blev rädda, de fick hålla fast honom med mera.

När utredningen var klar fick ha direkt en resursperson som var med honom hela dagarna. Han är smart och har lätt för att lära men klarade inte att vara i grupp, så resursen hade egen undervisning, ibland med 1 eller 2 barn till vilket fungerade. Han fick även äta avskilt från stora matsalen för matsalsmiljön var så stressande. Han fick möjlighet att gå upp och rör på sig om han inte klarade att sitta stilla, fick lektioner i korta pass. Så höll det på hela lågstadiet med anpassad skolundervisning, inga problem att lära sig det han skulle.

Vi föräldrar har fått gå på kurs om ADHD och lärde oss att sätta gränser på rätt sätt och lägga ner vissa saker. Vi lärde oss att förbereda för att hjälpa honom med övergångar från olika aktiviteter. Vi lärde oss att värna hans sömn och mat och stimuli för att han skulle orka. barn med ADHD tex är inte hyperaktiva för att de är pigga egentligen utan för att de försöker väcka igång hjärnan att orka med tillvaron. Så när tillvaron blir lugnare och mer förutsägbar kan hjärnan fokusera bättre på det som ska göras. Så hyperaktivitet och utbrott är ett uttryck för att man inte orkar med situationen, tex i en affär eller i gruppen på förskolan eller kraven vid matbordet.

När han var 8 år fick han börja med medicin mot ADHD och det var som en dröm! Då fick vi en unge som svarade i princip normalt på vanlig fostran och gick att ha med i vanliga miljöer. Gradvis kunder resursen i skolan avvecklas, utbrotten blev färre och färre och upphörde sen helt, han klarade av vanliga lektionspass, klarade att äta i matsalen, började få kompisar igen. Från mellanstadiet hade han ingen egen resurs, men en person till klassen som var för honom och några till som behövde lite extra stöd.

Ungefär så är det nu också, han är 12 år nu. Men det märks att han är känsligare för stress, då kan han inte kontrollera sig lika bra. Han vet om sina svårigheter och vi är noga med att han vet att han är älskad och uppskattad trots att han har svårigheter, att vi vet att han kämpar med sig själv, att han gör sitt bästa. Och vi kan se till att kompensera honom för yttre krav genom att göra det lugnare hemma så han ska orka tex i skolan. 

Jag kände precis som du ofta att jag var misslyckad och undrade vad andra tänkte om mig som förälder. Idag går jag rakryggad och vet att jag och sonen gör vårt bästa med de förutsättningar vi har. Men vi gjorde som du när han var mindre, tog inte med honom till situationer som han inte kunde hantera. När han blev ltie större kunde vi säga till honom att själv känna efter när det blev för mycket och då gå undan och kanske kolla på Ipad. Vi följe också med på kalas för att förebygga att han agerade ut och aldrig mer blev bjuden. Föräldrarna brukade uppskatta att vi var ärliga med det.

Matsitautionen låter mycket lik den vi har med vår dotter. Hon äter tex också bara med en specifik sked. Jag skulle säga att det är autistiska drag (men med det inte sagt att han uppfyller kraven för autism) Går han på förskola och hur fungerar han i så fall där.