Så bebissjuk att jag spricker
Hej på er!
Jag är ny på forumet och en snart 22-årig tjej som har en fundering kring hur man ska hantera barnlängtan. Bebissjukan är så pass enorm att jag både gråter av att se söta bebisar och gravidmagar(dvs blir helt till mig!/rörd) och av just det, längtan samt sorg, eftersom jag inte har någon egen eller en direkt utformad plan av att skaffa med min partner. Denna längtan har jag haft i ca 5 år och tror den grundar sig i att min biologiska klocka helt enkelt tickar på som fan samt att jag inte haft en trygg uppväxt som gör att jag söker chansen att kunna börja om och ta hand om något eget. Göra livet bra för någon annan. Tanken av detta gör mig väldigt lugn och det är en stor dröm sedan länge.
Min partner som är 1 år äldre än mig är öppen för att skaffa barn när han är 27-30 vilket känns på tok för långt bort för mig i nuläget, men samtidigt förståeligt för hans del då han säger att han vill bli mer stabil som person. Det är mycket roligare om båda parterna är mer angelägna till att bli förälder. Dilemmat här är alltså hur jag ska undvika att längta sönder efter ett barn? Är det konstigt att jag gör det? Ska jag förhandla/visa något för min partner?
Kan tillägga att båda har jobb med stabil lön och möjlighet att ta över en stor och redig lägenhet
