Ensombryrsig skrev 2017-12-19 20:35:05 följande:
[quote=78289658][quote-nick]Anonym (Köp inte skitsnacket TS) skrev 2017-12-19 20:20:41 följande:[/quote-nick]Har läst vad en del utav dom som själva varit/är otrogna skriver här. Väldigt mycket egoism och rättfärdigande dessa människor ängar sig åt. Dom har ursäkter som dom hävdar motiverar deras handling som om att dom inte haft något val, och i samma veva som dom beskriver stort missnöje med hur dom blir "behandlade" utav sina partners nämner dom sekunden efter hur mycket dom älskar dom.
Nej ni älskar inte era partners. Ni tror att ni gör det men nej. Det är annat som får er att vilja stanna i relationen - ni dessutom egentligen då är missnöjd med - det kan vara av vana, trygghet, ekonomisk vinning, rädsla inför förändringar. För att nämna några.
Lämna era partners så kommer ni inse efter en kort tid hur rätt jag har.
/Fd otrogen[/
#60
Det råder ingen tvekan om att velat och sätter fällanden för mig själv. Det kan flera här, redan bekräfta.
Men din signatur tillsammans med dina råd, intresserar mig. Detta är en del av tankarna jag slåss med.
Hon kan ju inte älska mig som hon säger. Då hade hon inte gjort det. Men ändå stannar hon hos mig. Varför?
Jag kan inte tro att det är så enkelt att det är för att älskaren inte skilt sig med sin fru.
Som fd otrogen, vad säger du?
Orkar du fördjupa dig i det?
Jag har liksom andra här upplevt missnöje i dom relationer jag befunnit mig i där jag senare då varit otrogen. Det har både varit vågade spontan otroheter till väldigt välplanerade sådanna. Har aldrig någonsin blivit påkommen, men några har uttryckt misstankar eller betett sig på ett sätt som jag uppfattat som att dom troligtvis misstänkt något. Då har jag legat lågt ett tag och som din fru låtsats som ingenting. Fruktansvärt manipulativt och beräknande med andra ord. Har liksom andra här då också rättfärdigat mina val utav handling med att "ja men han har inte gjort det och det, sett mig, uppskattat mig osv" men samtidigt då fullständigt förnekat att det helt enkelt varit på det viset att vi egentligen inte passar ihop eller har vuxit ifrån varandra.
Att jag stannat längre än vad jag borde ha gjort i förhållanden är mycket på grund utav slentrian, att det är besvärligt att bryta upp - och har tänkt mycket i banorna att ja men vi är ju goda vänner och bråkar aldrig. Vad tror du har varit det som gjort att jag har brutit upp tillslut? - jo, nämligen den att jag hittat någon annan som vill ha mig för sig självt. Med undantaget mitt förra förhållande, honom var jag otrogen mot något kopiöst men lämnade tillslut på eget bevåg. För jag tyckte det började bli bökigt att ljuga och ju mer jag tänkte på hur vårt förhållande såg ut ju mer gick det upp för mig att jag faktiskt inte älskade honom alls. Knappt brydde mig om honom egentligen.
Det är ungefär 4 år sedan nu och jag har gått igenom en ganska stor personlig resa sedan dess. Kommit till insikt med en hel del saker, och lärt känna mig själv på ett helt annat sätt. Jag har också blivit medveten om mina egna brister, till exempel att jag i grund och botten är väldigt egoistisk. En egoism som igentligen genomsyrar allt jag tar mig för, jag är liksom egentligen inte den som gör något för någon annan bara för att se den personen glad. Men kan jag vinna gentjänster eller liknande på att vara "falskt" givmild och omtänksam då har jag inga problem med det. För då "tjänar" jag ju på handlingen. Har en hel del rätt fula personlighetsdrag egentligen. Jobbar på att ändra mitt sätt att vara på, för någonstans har jag ändå ett samvete som säger till mig att sådär är det fan inte schysst att vara mot andra.
Är i ett förhållande nu som jag hoppas och tror kommer vara hela livet ut, vi är båda två ungefär samma skrot och korn - han har dock aldrig varit otrogen - och vi är samtidigt medvetna om våra brister och önskar förändra dessa. Vi hjälps åt tillsammans. Jag kan säga att för första gången i mitt liv är jag tillsammans med någon som jag har _respekt_ för, vilket jag inte haft med dom andra. Denna person är jag rädd att förlora, dom andra fanns det inte på kartan i mina tankar att jag skulle förlora dom. Det var liksom så självklart att det aldrig skulle kunna hända på något vis. Dyker dom gamla tankarna på otrohet upp? Ja absolut. Jag är ju som sagt egoistisk av mig. Tror aldrig jag helt kommer kunna sluta tänka i dom banorna, men samtidigt känner jag mig säker på att jag aldrig kommer agera på dom igen. Jag har för mycket respekt för min partner för det och jag genuint älskar honom. Det känns helt enkelt fullständigt otänkbart att vara otrogen, och då har vi ändå en fas nu där samlivet går på sparlåga och är rätt skralt.
