Frun otrogen - igen...

Det handlar bara om karaktär och bekräftelsebehov.

Jag var i ett förhållande i några år som bara gick utför och jag bara kände hur jag dagligen fantiserade om andra och verkligen ville bedra honom. Men jag gjorde inte det. Inte ens för hans skull utan för min egen. Det ligger inte i min karaktär att göra så mot någon annan och jag vet att jag hade mått väldigt dåligt av att utsätta någon annan för detta så jag gjorde slut.

Med mina barns pappa var jag med om ett svek för många år sen när vi hade det väldigt destruktivt några år in i förhållandet. Jag hittade sms, i 2 omgångar och jag kände aldrig att jag fick hela sanningen men enligt honom var det inget fysiskt utan bara bekräftelsesök och tydligen var han ganska säker på att vi skulle seprera med tanke på hur vi hade det. (Var bla missbruk och psykisk ohälsa inblandat på båda sidor) Andra gången packade jag iaf väskorna och gick. Jag bara kände att jag kan inte vara den personen som accepterar sånt här. Lite jäkla självrespekt fick jag ha. Jag hade förfallit annars för jag hade aldrig kunnat lita på honom.

En vecka var jag och vårt barn borta och det var den värsta i hans liv sa han. På något sätt, jag vet inte hur så hittade vi tillbaka till den starka kärlek och respekt vi hade. Vi förstod båda att vi behövde ändra på oss vilket vi gjort. Inget missbruk, den psykiska ohälsan från min sida är under kontroll(betedde mig nästan borderline på den tiden) och vi har fått 2 barn till och byggt upp vårt liv tillsammans.

Med detta sagt förstår jag vilken enorm smärta du måste gå igenom. Inte för att mitt går att jämföra med ditt. Jag blev alldeles ursinnig när jag hittade de där smsen men du känns nästan apatisk. Jag dömer inte ut de som stannar efter en otrohet då jag själv blivit utsatt för något slag av det. Kanske beror det på att min man i grunden inte är en otrogen typ men i kombo med missbruk och mitt extrema beteende sökte han sig bort. Kanske är din fru en spänningssökare som aldrig kommer sluta? Det låter ju nästan som att hon och denna man är förälskade tyvärr. Frågan är om hon älskar er båda eller om hon har dig kvar för det trygga familjelivet tills han eventuellt lämnar henne så hon också vågar ta steget.

Ja, nu snöade jag iväg här men jag ville bara lämna lite tankar då jag får en känsla av att du är en fin person som verkligen inte förtjänar detta. Hur mycket jag än älskar min man hade jag gått om han gjorde det din fru gjorde. Men det känns inte alls som du har planer på att lämna? Det kan ta en rejäl törn på självförtroendet när någon bedrar en och om man känner att bedragaren kanske vill ha den andra kanske man inte ställer ultimatum eller vågar visa ilska. Är det kanske så?

Önskar dig iaf all lycka till. Du förtjänar respekt och kärlek. Inte någon som uppenbarligen utan samvete går bakom ryggen och inte verkar ha planer på att sluta.

Jag tror att det enda som gjorde att vi kunde fortsätta var att det inte hade gått så långt. Vad jag vet. Han smsade med flera olika för bekräftelse och även om det lilla jag läste lät över gränsen var det ändå inte nog för att jag skulle kunna överge den starka kärlek och kemi vi haft från start när han väl vakna upp. För det gjorde han inte förrän jag flyttade. Men då var det också noll tolerans mot allt. Helt bryta med alla han skrivit med och om jag hittade minsta lilla var det slut på riktigt. Jag tror också missbruket och personlighetsförändringen som blev hos honom lindrade fallet. Det var liksom inte han. Samma min psykiska ohälsa. Jag hade ju regelbundet anklagat honom för otrohet sen vi träffades och jag hade totalt brytit ner honom. Han mådde inte alls bra men med det sagt är det ändå ingen ursäkt.

Hade vårt förhållande känts stabilt och bra när det hände, så som du upplevt ert hade det varit så mycket värre. Det hade känts som att inget jag kunde erbjuda skulle få honom att hålla sig lojal. Och med allt du fått se och läsa, är det ens möjligt att gå vidare? Jag kan helt övertygad säga att jag inte hade kunnat det efter allt hon gjort och min man är medveten om att hade minsta hänt igen hade det varit slutet för oss. Ett förhållande ska ju kunna ta upp och nedgångar utan att ena parten bedrar. Det finns ingen ursäkt även om vårt fall var ganska extremt.

Och nu vet jag ju inte vad som egentligen hänt mer än sms. Och jag tror faktiskt det är bäst så. På något sätt får ovissheten vara värd detta snedsteg för 6 år sedan. Och ovissheten är ju just för jag inte kunde lita på vad han sa efter upptäckten.

På något sätt känns det nästan som det var meningen att hända oss. För hade vi inte vaknat där hade vi inte varit så nära som vi är nu och våra 2 yngsta barn hade inte funnits.

Jag har alltid trott att jag aldrig skulle förlåta otrohet men jag tror att de som lär sig av sitt misstaf faktiskt kan förtjäna en andra chans. Men då måste de vakna, vilket de flesta inte gör förrän de blivit påkomna. Din fru har ju blivit påkommen förut och fortsatt ändå.

Har du tagit beslutet att stanna eller du vet inte än?

Har du funderat på att visa mejlen för hans fru?

Oj vad bra att du berättade! Starkt och det enda rätta. Jag tänker att det kan påverka hur allt detta utspelar sig. Betyder hans fru tillräckligt och om hon väljer att stanna lär han bryta helt med din. Frågan är hur din fru reagerat på det för jag antar hon vet du berättat och om det skulle hjälpa henne bryta sitt beteende eller om hon skulle söka sig till någon annan i framtiden.

Undrade mest då det vanliga verkar vara att den andras partner inte får veta när det enligt mig är det mest moraliska så den personen får göra sitt val i det hela. Och förutom det för den andra bedragaren förtjänar att stå sitt kast.