Frun otrogen - igen...

Tack snälla för dit svar!
Och tack för ditt förra inlägg! Du har verkligen vågat öppna upp och berätta din historia. Du har kunnat berätta den riktigt nyanserat, både som otrogen som tycker sig göra rätt och som en som insett att man trots allt är två i ett förhållande.
Läser jag mellan raderna, så är det egoismen som är den röda tråden. Det min fru har gjort, är egoistiskt och själviskt. Och det har sedan dess gått upp för mig, hur många plan min fru egentligen är riktigt ego på. Har aldrig sett det så förr.
Och respekten, ja den är ju ett ämne för sig.
Jag vet att min fru respekterar mig, i många anseenden. Vanligtvis är jag ju inte den försummade, osäkra lilla mannen. Är nog en "average Joe" som respekterar min fru lika mycket som hon gör mig. Men nej nej. Tydligen inte.
För det hon har gjort, kan inte kallas respekt. Att hon nu efteråt låtsas som ingenting, är inte respekt. Och inte att förglömma; att jag inte sätter ner foten, tar nog faktiskt död på den lilla respekt hon möjligtvis har kvar.

Hus: ja
Barn: ja
Gemensamma vänner: Ja, vi har i stort sett bara gemensamma vänner. Kan bli så efter 20 år.
Ekonomin: ja, stämmer.
Bråkar: inte särskilt.
Vardagssysslor: flyter oftast på, ja.

Så med ja på alla dessa punkter, ska jag då inse att hon är kvar med mig för att jag är "bra att ha"...?

Jag är inte så säker på att han gör det. Han är förvisso tillsammans med sin fru fortfarande. Men han är som person, väldigt dominant och manipulativ. Det har både hans fru konstaterat och jag har förstått det av mailen. Han vill ha det som är "hans" och stannar inte riktigt upp förrän han fått det. Och detta var ju andra rundan som han och min fru var igång dessutom. Jag tror faktiskt att de fortsätter sin kontakt och bara döljer sina spår noggrannare. Om inte nu, så kommer de med all säkerhet att göra det sen igen.
Han har också skrivit att han inte är nöjd alls i sin relation och både han och min fru har då jämrat sig över att de redan var gifta, vilket jag inte fattar. Ville båda ha varandra, skulle det väl bara vara att skilja sig från sina respektive och sen bli tillsammans med varandra. Men de valde att köra dubbelliv i 4 år istället. 

Sen känner jag att det inte spelar nån roll för mig. Hon kan bryta sitt beteende hur mycket som helst. Skadan är ju skedd. Hon har valt att göra så här, trots att jag sa till henne första gången att jag inte kommer klara det en gång till. Hon visste det mycket väl, men ego-svinade iväg med honom ändå. Vad är det då för beteende som ska ändras? Oavsett vad hon gör eller säger nu när hon har blivit påkommen, så har hennes handlingar säkerställt att jag inte kan lita på henne. Hon har ju inte "trillat dit" igen.
Mailen och hennes texter styrker att de noggrant diskuterat vad de ska göra och att "det måste vara värt det" (citat). Tilliten kanske hade kunnat få lite hjälp om hon själv hade avbrutit och berättat för mig vad som hänt. Men hon har bara slutat, för att hon blev påkommen. Då kan det ju inte klassas som hennes egen vilja. Och om hennes vilja och önskan är att vara med honom, finns det ju inget beteende som kan ändras. Eller?

Jag har inte berättat för henne att jag berättat för hans fru. Men jag är helt övertygad om att hon vet det ändå. Jag kan inte få för mig att tro att de har brutit kontakten helt. Inte efter all den tid och med alla de känslor som utspelats. Finns inte på kartan. Min fru vet, men väljer troget att inget säga.

Ja, min moral fick sig en törn 2009, när jag valde att inte berätta i tron om att jag skyddade hans fru. Vetefan hur jag tänkte. Denna gången var det dock INGEN tvekan alls. Jag önskar som sagt att jag hade kontakt med henne. Frågat hur fan hon gör för att komma förbi det de har gjort. Hon sa till mig när vi träffades, att hon inte tänkte skilja sig. Hon sa att han inte var värd att ha den familj han hade efter det han gjort, men hon själv var inte beredd på att bara ha sina ungar varannan vecka. Jag förstår henne, men jag kan inte påstå att jag är lika stark.

Så som det ser ut nu, så har två personer våldfört sig på sina äktenskap men båda har fortfarande kakan och får äta den. De får inga konsekvenser alls för vad de gjort. I mitt fall är det ju mitt eget fel. Men det stör mig in i benmärgen att han bara valsar vidare och tycker att livet är skönt...

Jag vet inte. Rädsla är ju såklart en sak. Vet inte vad som finns på andra sidan av en skilsmässa. Är rädd för att såra henne (tro det eller ej...)
Kärleken är en annan. Detta är trots allt den kvinnan som jag levt med i över 20 år och som är en del av mig. Den jag identifierar mig med. Låter kanske som en hopplös romantiker eller toffel. Men ja, sån är jag. Det har ju alla märkt vid detta laget.

Sen har jag en fruktansvärd förmåga att alltid vända på saker.
Om det går dåligt på jobb - vad kunde jag gjort annorlunda?
Om det går dåligt för det stora barnet i skolan - vad kunde jag gjort annorlunda?
Om frun går och är otrogen - vad kunde jag gjort annorlunda?
Jag ser alltid att det finns delat ansvar och skuld till saker som händer och börja direkt att rannsaka vad min del i det hela är.
Problemet nu är bara att även om jag vet att jag bär en del skuld till att frun mår dåligt (för annars hade hon inte gjort så här), så kan jag inte rättfärdiga det hon har gjort. Och då pratar vi egentligen "bara" om första rundan. Nu denna rundan, kan jag inte hitta dit hän, där jag accepterar det och tar ett beslut om att lämna eller stanna.

Som jag mår nu, lutar det åt att gå skilda vägar. Jag kommer gå under om jag inte får rätsida på allt och hennes val har gjort att jag känner att hon inte kan hjälpa mig.
Men hur förbereder man nåt sånt?
Hur tar man ens upp det?
Vad säger man?
Är man inte skyldig att testa allt först, som terapi och liknande? Även om vi gjorde det första rundan?