Sambo slänger ut mig pga kostvanor

Vem fan har inte dåliga vanor ?
Låter inte som att han är något att ha.. han ska väl istället stötta dig och peppa dig att söka hjälp för ditt problem. Ätstörning är något allvarligt o inget man kastar ut någon för.
Knäpp kille skulle ja säga

Ätstörning är en behandlingsbar sjukdom. Det är inte någon ovana du har och som han tror att han kan straffa dig för. Jag tycker att du ska söka hjälp på en ätstörningsenhet där du bor. För din skull, inte för hans. Det finns bra behandling idag som fungerar och du har rätt att må bra.

Han kan vara ett jävla oempatiskt rövhål som inte alls bryr sig om dig och ditt mående.

Men det kan ju finnas en annan sida också. Kan det vara så att han inte är lika ovetande som du tror att han är om ditt smygande? Kan det vara så att han ser ditt beteende som vilket missbruksbeteende som helst, och agerar därefter?

Jag säger på inget sätt att hans agerande är rätt, men jag tror att ni behöver prata ut med varandra och lägga alla korten på bordet. Han behöver förklara sitt agerande och vad som har utlöst det, men du måste också våga berätta helt utam omsvep om att du fortfarande kämpar med din ätstörning och att du behöver hans stöd, inte hans fördömande.

Det är inte fel att äta godis ibland. Du behöver söka hjälp för din ätstörning.

Hade han krävt du tog tag i den biten hade jag förstått men inte att han fokuserar på dina matvanor, något du redan har problem med.

Är lägenheten er gemensamma? Ni skaffade den för gemensamt bruk? I så fall är det absolut inget som säger att det är du som ska flytta ut. Jag måste säga att jag reagerar mest på det, att han ser ert (gemensamma?) hem främst som sitt som han kan bestämma helt över. Du skriver också alltid, så det verkar ju inte vara en engångshändelse.

Jag kan förstå honom. Sedan håller inte dina bortförklaringar.

Det är bara att sluta att äta godis och att vara konsekvent. Ersätt det med något annat ätbart som du gillar. Efter några veckor är godissuget borta.

[quote-nick]RJEL skrev 2017-12-21 00:09:29 följande:[/quote-nick]Vem fan har inte dåliga vanor?[/quote]

Varför ska man ha dåliga vanor? Absurt uttalande.

Jag ser det såhär. Hade jag börjat med ett missbruk och min partner mår dåligt av det, vi säger att han är totalt anti alkohol och jobbar med att förebygga alkoholism så märker han att jag stiger upp på nätterna och dricker vin och jag säger jag ska sluta, vi bråkar tusen gånger om det, men jag fortsätter. Och skyller det på "jag har svårt, jag kan inte låta bli" och det är hans lägenhet, och han har gjort vad han kan han har sagt vad han tycker han har sagt vad jag kan söka för hjälp han har sagt att han stöttar mig bara jag anstränger mig och slutar vara ett offer, men jag ändrar ingenting och jag anstränger mig inte.

Är det han som är oempatisk och rövhål då?

Eller är det jag, som ljuger och förnekar mitt problem och ursäktar det på hans bekostnad som måste se mig lida i skiten, höra mitt gnäll över mitt egna val och se mig själv mig själv varenda dag när jag varken har bra ekonomiskt eller en sysselsättning som gör att han blir min försörjare och min trygghet i princip ? Och jag tackar han gör det genom att inte lyfta ett finger, för att ta lite ansvar.

Är det bådas lägenhet är det en annan sak. Men att säga att du måste flytta det är faktiskt bara hans sätt att visa omsorg, du verkar ju inte fatta allt annat han försökt med för att erkänna att du måste göra något åt dina problem. Du själv! Söka hjälp. Söka tips. Söka stöd. Men DU måste göra det. Och han har rätt att sätta en gräns för han blir medberoende och det är inte okej.

Jag hade blivit glad om min partner hotade att kasta ut mig om jag inte slutar frossa och hetsäta, det hade skrämt mig till att se mig själv i spegeln och ta ansvar och sluta med ursäkter.

Varken jag eller min man har ätstörning, men olika inställningar till godis. Jag försöker undvika, men faller ofta för frestelser, och vill därför inte ha det hemma. Han äter mycket och gärna, och vill ha godis hemma. Kompromissen blir att han får ha sitt godis inlåst och äta om han sitter och sysslar med sitt, men inte när vi myser tillsammans. Jag vill helt enkelt inte se det. Kanske funkar för er?

Om det är så att du har en ätstörning är det här kanske samband lite klumpiga sätt att ställa ett ultimatum. "Sök hjälp, eller flytta." Rimligt att man inte vill var medberoende, vilket han ju är just nu. Vad gör du för att bli frisk?

Han fick nog ett litet utbrott. Men absolut är det allvarligt på flera sätt. Dels behöver du så klart ha en sund inställning till mat och om du nu känner att du har tappat lite så behöver du troligen hjälp av en expert. Då menar jag inte kostråd utan mer mentalt stöd i hur du ska hantera, ätstörningar handlar ju sällan om själva maten utan något annat ligger bakom vilket du så klart vet. Kontakta en psykolog eller liknande med kunskap om ätstörningar. Antar att du haft hjälp förr? 

Sen behöver ni ta tag i hur ni ska ha det mellan er. Det kan vara så att han bara blivit så himla trött på dina matproblem att han kanske inte orkar. Man kan tycka att han är taskig men samtidigt har han rätt till sina känslor lika väl som du har det. Ni behöver prata om det här, kanske via parterapi. Har ni bott tillsammans innan denna lägenhet eller är detta första gången? 
Jag tycker inte det är schysst av honom att slänga ur sig att du måste flytta, om någon ska flytta behöver man resonera lite mer noggrant om när/var/hur och hur det i så fall påverkar relationen. 

Varför ska man ha dåliga vanor? Absurt uttalande.[/quote]Hur är det ety dåligt uttalande ??
Alla har dåliga vanor. I olika grader..
min dåliga vanor mina lediga dagar ex är att jag inte gör något av min dag oftast . Ligger hellre i sängen och kollar serier hela dan.

Min sambo har en dålig vana att alltid vilja äta ute mat om vi åket iväg elr går på stan.

Ingen är ju fel fri..

Jag förstår att vad du säger, men du förenklar det för mycket. Jag är medveten om mitt problem, det ör bara en sån besatthet som är så starkt att jag har svårt att kontrollera det. Men ur hans( och ditt) perspektiv förstår jag hur han resonerar.

Hans stör på kontraket men vi flyttade gemensamt in för en månads sedan, jag ör folkbokförd etc. Jag tänker såhär: jag tänker inte bara flytta ut för att han säger det, men jag vill å andra sidan inte bo med nån som inte vill bo med mig. Så är han seriös så tänker jag iaf inte flytta till en släkting som han sa stt jag ska göra. Utan jag får bo där tills jag har löst det med boende.

Jag ska börja gå i terapi nästa år tänkte jag...

Tycker på ett sätt att det är osympatisk men å andra sidan har han påpekat detta förut.

Det ör ju bara jag som kan fixa detta... men jag kan inte göra det utan stöd och förståelse känner jag...

Det är en ätstörning du har, så det är behandling mot det du behöver. Terapi i övrigt kan vara bra att börja med när du fått hjälp med ätstörningarna. Du behöver riktad behandling mot just det problemet nu. Och se till att du också skriver dig på kontraktet, en kvinna ska aldrig sätta sig i en sån position som du har gjort.

Du ska tackla det genom att ta tag i dina problem. Sök hjälp för dina störningar och sluta trycka i dig skit.

Jag förstår honom till viss del, även om det är hårt. Tänk hur situationen hade varit om det hade handlat om alkoholmissbruk istället för matmissbruk. Ultimatum är hårt, men han är ju medberoende här. Du döljer till viss del din sjukdom, du har inte berättat att du kräks och han känner inte till vidden av ditt matmissbruk. Det är inte mycket annorlunda än att dölja mängden alkohol man dricker. Så ja, jag förstår din sambo till viss del. Han säger ju att han inte vill göra slut, så det kan ju handla om att han med ett ultimatum vill motivera dig att ta dig ur det här. Har du gått med det här så länge, tror jag att det är svårt för dig på egen hand. Hör med din vårdcentral om de kan lotsa dig till en terapeut som kan hjälpa dig. Inte bara för förhållandets skull, utan även för din egen skull. 

Och ett tips - du skriver att du är student, och då är det bra att kunna formulera sig korrekt - "jag förstår vart han kommer ifrån" är en ganska grav anglicism, det låter en smula obildat. Vart är dessutom rikting till, inte ifrån. Det heter varifrån (eller vadan, om du vill vara 1800-tal) när det handlar om riktning från något. Var om det handlar om befintlighet och vart när det handlar om riktning till. Jämför härifrån/därifrån - här/där - hit/dit.  /språkfascist (som kommer få på pälsen nu)