Kommer inte över exet
Jag vet, det finns tusen av dessa trådar men min skiljer sig nog en del från de andra. Det beror på att jag gjorde slut. Alla som läst rubriken måste tro att jag är puckad, men det fanns anledningar. Jag är inte allt för gammal, ca 18, och var ihop med denna killen i ca 1 år. Han var ?min första? allt, kyssen, ?jag älskar dig osv. När kyssen utvecklades till mer seriösa intima saker, floppade förhållandet totalt. Han visade en ny sida, en självisk, som inte brydde sig ett skvatt om mig och hur jag kände och tyckte. Jag kände mig som en levande sexdocka som endast kände att för att ha ett ?normalt förhållande? måste jag försätta med detta. Såklart var detta inte sunt för någon av oss, och när jag insåg det, och berättade för honom skedde ingen förändring. Han var lika självisk trots att vi pratat och jag berättade hur jag också skulle vilja ha det. Detta gjorde jag mer än vad jag kan räkna på handen, men responsen blev densamma, han låtasades bry sig i ögonblicket, och bortförklarade varför det inte blev en förändring efter akten.
Jag var ett objekt, en sak han lekte med. Jag förstod inte hur han kunde göra såhär, han var den snällaste, roligaste och kärleksfulla personen jag visste utanför sovrummet vilket gjorde mig extremt kluven. Det var som att vara ihop med två olika personer. Jag älskade och älskar honom, men hans skiftande beteende tärde för mycket på mig. Efter 3 månaders grubblande fram och tillbaka, gjorde jag slut medans tårarna sprutade, hans också för den delen.
Efter uppbrottet mådde jag bra till en början (2 veckor), jag kände mig mer som en person och inte en ägodel som kastades runt. Jag hade gjort rätt beslut. Efter en incident med allt för mycket alkohol började den negativa bilden sippra fram och allt föll. Uppbrottet hade varit så extremt att jag tror att för att orka, förträngde min hjärna det mesta. Helvetet bröt sig loss och jag grät i 4 timmar i sträck. Fastän han behandlat mig så dåligt och fått mig att känna mig så smutsig och äcklig, älskade jag honom (och älskar). Hans goda sida fick mig alltid på bra humör, vi hade extremt kul och jag känner mig som ett barn på julafton när jag tänker på den sidan av honom. Denna delen fick mig att känna mig bättre då han alltid berättade hur fin m.m jag var och hur stolt han var över att ha mig som sin flickvän. Småsakerna sidan gjorde var också gräset på moset, när jag fick körtelfeber fick jag små presenter någon gång i veckan som gjorde det hela mer uthärdligt. Jag är mer än kär i den sidan, jag hade gett så mycket för att göra den sidan till en helhet av honom, men tyvärr fungerar det inte så.
Jag mår extremt dåligt. Varje dag tänker jag på honom minst 20 gånger, när jag vaknar och jag somnar, och däremellan. Det blir aldrig tyst i tanken. Det kvittar vad jag gör, allt jag ser, hör, känner och luktar får mig att tänka på honom. Speciellt när jag såg han haffa en tjej på en fest. Det var första gången jag kände fysisk smärta av hjärtesorg. Det var värre än ett slag i magen, det kändes som någon ryckte i hjärtat. Det hela lede till att jag fick en panikattack och gick hem. Det kändes som jag skulle dö då, men känslan går inte att få bort. Ärligt talat, känns det som jag förtvinar bort till ett vrak som gråter hela tiden... det har gått 2, nästan 3 månader nu, och känslan av panikattacken och nedstämdheten fördöljer mig konstant då allt jag tänker på är honom. Hjälp mig.