Mimipig skrev 2018-02-14 13:49:55 följande:
Det fanns inget hjärta som slog på ultraljudet idag. Fostret dog för en v sen enligt beräkningarna. Jag är så förtvivlat ledsen och besviken på att behöva gå igenom det här igen. V 10 (9+0 idag.)
Jag är helt förvirrad nu. Och jag hatar att vi måste tillbaka till ruta ett och sätta igång jakten på ägglossning igen. Fast än är jag inte ens på ruta ett. Fan också.
Jag fick inte tid för abort/framtvingat missfall förrän på tisdag. Om det sätter igång själv ska jag ringa gynakuten på Danderyd. Det här var den tidigaste tiden de kunde få fram på KS Huddinge. Jag ville ha en tid idag, men pga sjukdomstider var detta första möjliga. Jag står på väntelista om de får nåt återbud. Jag undrade om de kunde kolla andra sjukhus (Danderyd har också sån avdelning), men de sa att det inte går nu när remissen är skickad och Huddinge äger ärendet. Jag orkade inte tvinga dem att ringa ändå. Och så hävdade de att Danderyd ändå brukar ha längre kö. Fast det vet de ju inte. Hon var inte särskilt stark, sköterskan vi träffade, hon hade inte raka svar på särskilt mycket. Läkaren var så stressad så henne fick vi bara träffa en kort stund när hon kom för att dubbelkolla att hjärtat inte slog. Sköterskan svarade bara ?allt är individuellt? på alla mina frågor. Vad är vanligare - att man väntar ut missfallet eller att man sätter igång det? Hur lång tid brukar det ta innan det sätter igång själv? Vilket är bäst för kroppen? Gör det ena ondare än det andra? Så jag vet inte vad jag vill. Helst skulle jag vilja att det satte igång NU. Av sig själv. Jag är så rädd för de där tabletterna som sätter igång aborten/missfallet. Det gjorde så ont sist att jag svor att kräva att de söver ner mig om jag skulle hamna i samma sits igen. Det måste väl vara mindre smärtsamt om kroppen sköter det själv? Men jag vill ju inte gå runt med ett dött foster i flera veckor och vänta på att naturen har sin gång.
Jag lider med dej! Jag förstår att det känns otroligt jobbigt nu. Bit ihop och ta en minut i taget, jag tror tyvärr att det är tid som behövs för att det ska kunna bli bättre.
Jag hade en liknande situation i september, då jag upptäckte ett MA i vecka 13 (kub-ul). Jag kände precis som du att jag ville få aborten avklarad så fort som möjligt och jag valde därför att göra en kirurgisk abort. Läkaren gav mej tre val: Alternativ 1: Vänta ut det, vilket skulle kunna ta väldigt lång tid eftersom mitt embryo redan varit dött i 6 veckor. Alternativ 2: Medicinsk abort med slidpiller att ta hemma. Alternativ 3: Kirurgisk abort (=skrapning) vilket innebär att man tar slidpiller hemma först, de får verka nån timme sen åker man till sjukhuset, blir sövd och läkaren går in via slidan med en lite sug och suger ut graviditeten. Jag frågade om medicinsk abort eller kirurgisk abort vara att föredra och läkaren sa att det var vanligare med en långvarigare blödning efter medicinsk abort och vanligare att det avtar fortare efter en kirurgisk abort. Men hon sa också att det är individuellt och kan vara annorlunda.
Aborten gjorde inte alls ont, varken pillrena eller efter ingreppet. Jag småblödde ett par dagar och sen hände inget mer. Det som var jobbigt var det stora tomrummet efter graviditeten, det kändes som att allt hopp försvann från livet. Och jag kände precis som du att jag hamnat längre tillbaks än ruta 1 i och med att man inte vet när ägglossning/mens kommer igång igen. För mej tog det 2 månader innan jag visade negativ på gravtester, 3 månader till första mens och 4 månader till första ägglossning. Men då blev jag gravid direkt och lever nu på hoppet om att få behålla denna graviditet.
Något som kan vara en tröst att tänka på är att de säger att det är lite förhöjd chans att bli gravid igen efter en skrapning eftersom livmodern är ?rensad? och ett ägg lättare kan fästa då.
Styrkekramar till dej! Jag håller tummarna för att det ska gå bra med aborten och att nästa gång blir din lycka!
