BF September 2018

Stort grattis till alla som fått ut sina små mirakel utanför magen.

Längtar så mycket att få möta bebisen på utsidan av magen. Jag har inga direkta känningar än, bara molande ländrygg (som vid mensvärk) och till och från otäcka smärtor i mitt snitt. Detta är andra graviditeten och vet inte hur ont det ska få göra i snittet. Blir lite orolig då jag har ett bindvävssyndrom (EDS) som försvagar vävnader pga lite produktion av elastin (som är en stor byggsten i ärrvävnad)

Är det fler här som har snitt sen tidigare? Hur känns ärret i livmodern för er?

Nostalgity, min slemproppen kom ut i flera såna ?bitar? under någon/några dagar när jag väntade första barnet. Så mycket troligt att det är en bit av din slemproppen som kommit ut där. För endel verkar den komma hel, som en geléklump, och för andra i bitar. Att hela slemmisen inte släpper på en gång när ?proppen går?.

Känner mig inte heller riktigt redo. Även om jag är väldigt färdig med att vara gravid.

Nästan inget hemma är färdigt. Orkar och hinner väldigt lite med en 15 månaders vildbuse hemma och alla smärtor jag har i muskler och leder och brutala foglossningar som klämmer åt nerver. Och denna trötthet. Jösses sååå trött.

Spännande och skrämmande att livet än en gång ska förändras drastiskt och hjärtat ska expandera till oändlighet än en gång.

Oroad för förlossningen och inte redo för den, samtidigt som jag vill att den ska var över.

Blandade känslor mellan att jag vill ha förlossningen överstökad och samtidigt skjuta det framför mig.

Jag har fått bf 27/9, men vet så tydligt nör jag hade äl. Så datumet är 6 dagar efter. Borde vara BF 21/9, men bebis var väl aningens mindre än normen vid RUL.

Blev överburen med första barnet. (Förbi v 42) Blev igångsatt. Bebis sjönk inget och fick featal distress, så fick akut snittas på Bf +16. Så är beredd att få vänta till oktober. Lite oroad att behöva bli väldigt överburen när jag vet så väl att bf datumet blev fel. Här väntar man max 17 dagar efter bf. Men för mig kan det ju bli 23 dagar. Min bm har iaf lovat att vi har lite extra koll om det går åt det hållet.

Vid första barnet såg jag så mycket fram emot förlossningen och upplevelsen. Allt där i kring. Litade på att kroppen skulle göra sitt. Få känna hur den arbetade för att få ut vårt barn. Att få upp bebis på bröstkorgen och välkomna honom till världen mm. Men inget blev ens i närheten av vad jag hade tänkt och traumat sitter kvar av hur allt gick. Hann inte ens se mitt barn då de fick skynda iväg med honom. Han var 7 h innan jag såg honom första gången.

Kroppen ville inte starta av sig själv. Kroppen var inte alls med på igångsättningen. Inte min son heller.

Även fått veta om att jag har bindvävssyndrom i samma veva som jag blev gravid nu igen. Och mina vävnader (och ärret i livmodern) är försvagat och inte lika elastiskt som det ska. Så med den förlossning jag har i bagaget och de nya infon om min kropp känns förlossningen skrämmande.

Allt gick bra i slutändan. Men det känslomässiga traumat sitter kvar. Ovissheten om hur ärret ska klara av värkar eller om jag behöver bli snittad igen känns oroande. Har därför 2 överhängande rädslor nu. Känner inte att jag har oddsen på min sida. Och litar inte på min kropp.

Vill flera gånger om dagen spola fram tiden till att allt har gått bra. Få slå mig fri ovisshet och oro och bara få hålla om lilla bebis.

Har också dessa konstanta sammandragningar vid minsta lilla. Mer den där spända lite krampiga känslan än smärta.

Varit väldigt lite molvärk/mensvärks aktig känsla här. Är dock 2 v kvar till bf enligt min äl. (3 v till bf enligt ultraljud.) Blev överburen med igångsättning första grav. Och hade då bara en och en halv natt med värkar var 10 minut. (Men mycket molvärk och en hel del korta perioder med förvärkar.) Trodde det var latensfasen. Men den hade nog knappt börjat. Vid igångsättningen 42+0 hade jag bara 1 cm av tappen utplånad.

Är som ju närmare man kommer, desto längre ifrån känns det.

Med första graviditeten fick jag kring v 39-40 nångång super energi en eller två dagar. Storstädade hela huset. Trots att jag hade lätt ha havandeskapsförgiftning, högt blodtryck, konstant brutal huvudvärk. Men var som att det var en stund vars jag kände enorm energi och kroppen funkade som ?vanligt? igen en stund.

Nu har jag varit sjukskriven sen början på juni men slutade jobba innan det för att jag blev så dålig i fogar oh leder redan halvvägs in i graviditeten. Skulle sitta fint med bara en stund med den energin. Hoppas det håller i sig för dig atr få må lite bättre nu i slutfasen.

Jag har ett bindvävssyndrom, EDS, som gör att det inte produceras tillräckligt med kollagen i mina vävnader. Vilket gör att jag inte har lika hållfasta vävnader och inte samma elasticitet som normalt. Detta påverkar framförallt lederna. Men även musklerna, då de behlver överkompensera när vävnad och leder inte håller ihop kroppen. Musklerna konstant jobba 2-3 ggr mer. Och får som aldrig riktigt vila och återhämtning.

Detta blir ännu värre vid graviditet med allt som händer i leder och vävnader då. Så foglossningar och luxationer har varit ytterst besvärligt.

Det som oroar mig ofantligt just nu ör att jag blev snittad för 15,5 månader sedan pga förlossningskomplikationer.

Ärrvävnad är mest uppbyggt av kollagen. När man sydde ihop mig visste man inte om min diagnos och såret blev inte sytt med EDS i åtanke. Det innebär nu att jag har ett relativt färskt snitt som har sämre elasticitet och hållbarhet än normala snitt och det är inte ihopsatt heller som sig bör.

Risken är alltså större för att livmodern brister vid värkarbete. Har försökt finna svar under lång tid som gör att jag skulle våga prova en vaginal förlossning. Då det är min önskan. Men inget har gjort att jag känner mig trygg med det. Utan bara blivit mer och mer övertygad om att det säkraste för oss är att be om planerat snitt. Har dock bävar och bävar över det beslutet och hoppats på att det ska tas åt mig. Som när jag var på bäckenmätning önskade jag innerst inne att ha trängsel för att få beslutet om snitt fattat åt mig.

Det är bland det tyngsta och svåraste beslut jag tagit. Jag är operationsrädd och haft en stark önskan om att få uppleva en ?normal? födsel.

Tappade dock tilliten på kroppen då jag blev överburen, (BF+16) igångsatt och det slutade i akut snitt. Inget ville funka.

Min BM är tillbaka på jobbet imorgon och denna väntan att få gå vidare med detta känns nu olidligt lång.

Är i v 38. Min egentliga BF skulle vara 21/9 (vet när jag hade ÄL) men bebis var aningens mindre vid RUL så fick bf 27/9. I detta landsting gör man snitt 39+0. Vilket skulle vara nu till helgen om jag hade fått rätt BF datum. Så jag är i sista stund med detta.

Tänker inte att det borde vara svårt att få planerat snitt när jag både genomgått akut snitt ganska nyligen, och har bindvävssyndromet. Men det som kan gå emot mig är att jag försökt hitta svar för att våga genomgå envaginal förlossning.

Grät mig uttorkad igår när beslutet landade i mig. Rädslan att mista bebis går i alla fall före allt annat. Hellre ett liv tillsammans med bebis än uppleva en vaginal förlossning.

Riskerna känns för stora för att chansa.

Sen finns det flera andra saker som kan ge kroppsliga livslånga komplikationer för mig pga bindvävsdeffekten.

Allt jag önskar nu är att få omfamna våran lilla bebis. Allt annat blir så litet när det kan handla om liv och död.

Jag har så gärna velat ha vaginal förlossning att sökandet på svar har mera varit i att finna trygghet i atr våga genomföra det. Men svar som att bukväggen håller emot ärret känns inte stärkande nog. Då det uppenbarligen inte gjort det för så många som mist sina barn i rupturer. Och om värkarbete sker hemma som inte ärret klarar av och jag har 2 h till närmaste sjukhus, vad kan hinna hända under den tiden? I värsta fall mister bägge livet. Men kan ju också gå hur bra som helst. Hade man kunnat se hur ärret ser ut och veta att det håller hade allt sett annorlunda ut. Men det är inte sytt som min vävnad bör sys. Så risken att det är ännu mer försvagat är stor.

I och med att mitt första barn inte alls sjönk under igångsättningen känns inte oddsen på min sida heller, då det inte var ens i närheten att kunnat gå vägen vaginalt, när akut snittet gjordes.

Ska i alla fall få åka till gyn imorgon och prata igenom detta.

Det är mycket mitt eget fel att det fått så långt med att gå vidare med detta, då jag egentligen inte vill ha snitt och inte velat driva fram det. Utan verkligen försökt finna trygghet i en vaginal förlossning. Men ju närmare vi kommer BF desto större har rädslan blivit för allt som kan gå fel. Och kvar står nu bara den starka önskan om ett levande barn och allt annat blir så litet då. Då är en ryggmärgsbedövning och ett snitt en liten rädsla att möta. Som annars var och är en ganska stor rädsla. Men med nytt perspektiv på allt så förändras hela situationen. Jag kan leva med sorgen att inte fått föda naturligt. Men sorgen att mista ett barn känns otänkbar.

Så nu hoppas jag att bli tagen på allvar och att läkaren har kunskap om EDS.

Tack för omtanken! <3

Jag var på förlossningssamtal igår. Läkaren var jätte bra och lyhörd. Hon kunde inte heller garantera att det går bra. Det kan gå hur bra som helst, men också inte. Mina rädslor var inte tagna från tomma intet.

Jag fick tid för kejsarfödsel 2 dagar innan bf. (var fullbokat veckan innan.)

Skulle kroppen starta tidigare har vi gjort en plan för det. Så det känns säkert.

Med rätt att avbryta och få snitt, och kommer att avbrytas så fort det inte skulle gå smidigt. Absolut ingen igångsättning, inget oxytocin dropp. Tryckmätare inne i livmodern och elektrod i bebisens huvud. Om något är avvikande så avbryta det direkt.

Om bebis mår dåligt, om trycket förändras (och livmodern börjat brista), om bebis inte sjunker, om öppning stannat upp. Då avbryts vaginal förlossning och blir akut snitt. Men inte riskera att komma till ett urakut läge.

Om vi nu kommer till det skedet öht. Annars föds våran bebis med kejsarfödsel istället om 12 dagar. Så nu har jag ett slutdatum. Känner mig trygg. En sådan lättnad att inte gå med hjärtat full med rädsla sista dagarna.

Ja. Så glad att vi fick träffa den läkaren. Ibland har man tur. Synd att det är sån skillnad på kvalitén på bemötandet. Har varit med om det ena och det andra bemötandet i kvinnovården. Men det som kännts negativt har uteslutande varit män som inte bemött en på ett värdigt sätt.

Det känns iaf jätte skönt med ett slutdatum 12 dagar bort. Helt ofattbart vad jag längtar.

Blev ju överburen med första. Föddes med akut snitt 16 dagar efter BF. Det var långa dagar att vänta. Nu är det 2 dagar innan BF enligt RUL. 4 dagar efter BF när jag räknat utifrån ÄL.