BF September 2018
Här är en till som vill dela med sig av min oror kring förlossningen. Två veckor till bf idag. Känner att oron börjar krypa närmre och närmre. Var kolugn inför förlossningen med dottern. Tänkte ta allt som det kom och bara glida med. Klarade av värkarbetet bra hemma. Hade rätt oregelbundna värkar och låg mest i soffan och sängen. När jag till slut fick klartecken att åka in till förlossningen och liksom klev upp ur sängen kom värkarna jättetätt och det tryckte så mycket nedåt att jag var tvungen att stå på alla fyra. Kom in till förlossningen och fick veta att jag var helt öppen MEN! Min barnmorska på mvc hade missat att bebisen låg i säte. Hon var osäker varenda gång jag var där men kallade på kollegor som sa att dom kände ett huvud. Blev akutsnittad och sövd. Träffade dottern först när hon var nästan tre timmar gammal. Hade ont, hade svårt att ta till mig henne och hela förlossningen. Känner nu att jag får lite panik inför förlossningen, den här bebisen ligger rätt (har varit på UL) men kan liksom börja grina när jag kommer på att jag liksom måste genomgå en förlossning för att få ut bebisen. Alla traumatiska minnen återvänder och jag är orolig för att någonting kommer gå fel denna gången också....
Min son var 7 h när jag såg honom första gången. Det akuta läget som blev och allt runtikring lämnar spår. Känner stor sorg när jag tänker tillbaka och också rädd för akut läge.
Om du inte redan gjort det, skriv om din oro och tidigare upplevelse i förlossningsbrevet.
Önskar dig all lycka.