Skiljas efter jul.

Familjerådgivning?

Vet han om dina tankar om skilsmässan?

Jag har skilt mig två gånger, båda gångerna för att kärleken tog slut.

Första gången som ung, jag var bara 25 när vi skildes, andra gången var jag 40+.
Båda gångerna var det jag som tog initiativet till skilsmässa.

Båda männen blev ledsna, hade inte insett vart det var på väg. Tårar, böner och löften.
Jag gick, inga terapeuter för varken mig eller mina ex-män.

Kommer inte gifta mig igen.

Ja du, mina orsaker till att lämna maken fastän han är en bra person var bland annat:

Tog upp saker återkommande som var viktiga för mig, han lovade jobba på dem men gjorde det inte. Om och om igen.

Tappade den sexuella lusten till honom, för många år sedan.

Förutom barnprat och politik hade vi inget att tala om. Att umgås på tu man hand, på tex en restaurang och bara prata med varandra var ångestframkallande. Satt mest och svettades och tänkte "herregud, vi har varit ihop nästan halva livet och kan ändå inte prata på ett sätt som inte känns krystat"... Såg mig omkring på andra par som skrattade och pratade i munnen på varandra och kände mig nedslagen.

Ville gå till familjerådgivning, han vägrade. Han skulle minsann inte diskutera våra problem med en främling.

Dåliga på fysisk kontakt överlag, att hålla handen skulle känts helt onaturligt vilket var en sorg. Har alltid blivit glad över att se par som hållit handen, hållit om varandra offentligt.

Olika behov av socialt liv. Jag älskar att umgås med vänner, han umgås inte med någon. Nu måste han ju skapa sig ett socialt liv när jag kliver ur bilden, men under vår tid ihop har han knappt haft någon han kunnat kalla vän. Vi har aldrig heller lyckats fixa bestående, gemensamma vänner. 

Väldigt olika temperament. Jag kan känna mig jätteglad över saker men kan även ibland hetta till och bli arg (vilket fort går över, är inte långsint). Han verkar inte känna vare sig ilska eller glädje utan är ständigt mittemellan. Påfrestande på något sätt. Han känns tråkig.

Uppvaktningen var kass. Under åren har jag tex handlat kläder åt honom och liknande som jag vetat att han gillat. Han har inte köpt ett smycke, inte ett klädesplagg. När jag för en gångs skull fick blommor för ett antal år sedan var de gula - jag avskyr gula blommor. För mig blev det mer ett bevis på hur han inte lagt någon energi på att lära känna mig.

Men visst är det vemodigt, lade upp en tråd i natt som heter "Sista julen som gifta"... Det är inte helt enkelt även om man tänkt länge och väl.

Ja du kan inte år efter år leva med en man du inte älskar, skillsmässa är dock aldrig en bra lösning som jag anar att du förstått.

Absolut ska du väcka frågan till din man, en teraput kan vara bra, var beredd på att han kan behöva en också. Ett tips är att det sällan är bra att ha samma såvida man inte träffar den tillsammans.

Om det sedan blir så att det resulterar i en skillsmässa så är det bäst att försöka så gott man kan att få den att fungera, ekonomiskt och känslomässigt. Om det fungerar känslomässigt så är det ju inte heller något som hindrar att man hjälper varandra att komma igång med det nya livet.

Självklart kan man vara gift med någon av rent praktiska skäl också, men man ska nog vara tydlig med att det är så mot varandra tycker jag. Själv skulle jag inte vilja vara det heller (har provat) för det är ensamnare än den mest utpräglade singellivet.

/F

Ni kan absolut ta hjälp via terapi, inte för att stanna ihop men just för att kunna prata utan att bli arga eller att det blir för jobbigt. Det beror på hur bra ni är på att prata annars tänker jag.

Jag har skilt mig och det blev nog bara tråkigt. Vi hamnade i den mycket grå vardagen. Vi hade kanske kunnat fortsätta som gifta men vi tyckte båda det var som seg sirap och vi provade terapi, vi provade att "dejta" varann (vilket inte funkade så bra), vi separerade och till slut var det liksom bara skilsmässa kvar. Vi var överens om att vi inte ville leva som det var, i ett vakuum men samtidigt var det ändå ett stort steg att faktiskt skicka in skilsmässopapperen. 
Nu är det ett tag sen, jag är omgift och har ett härlig och underbart liv. Kunde inte vara bättre. Har inget otalt med mitt ex men jag tror inte jag hade varit lika lycklig om jag hade stannat. 

Jag är i liknande situation. Jag har desperat försökt hålla ihop våran relation år ut och år in. Stundtals känt mig lycklig men mestadels varit olycklig.. nu är det värre än någonsin och jag måste bestämma mig IDAG om jag ska tacka ja eller nej till en lägenhet.. det vore en perfekt lägenhet för mig och barnen så jag vill inte tacka nej. Men här funkar det så att om jag tackar ja till den försvinner jag ur kösystemet under 6 månader.. det är lite "nu eller aldrig".

Jättesvårt!

Hej. Försöker svara alla. Jag pratade med min man för ca 5 år sedan om att jag inte var kär och att vi vill olika saker i livet och att ständigt jobba i uppförsbacke i förhållandet har tagit på min lust till honom . Mycket tårar och skrik. Då beslutade jag att stanna och han lovade att det skulle bli bättre. Men då hände en massa saker som gjorde stt jag inte kunde lämna längre. Nu vill han njuta av vår lediga tid tillsammans och åka husbil för våra barn är stora. Jag är uttråkad. Jag vill ut och dansa och vara social och få sex. Vårt samliv är väldigt trist. Jag mår dåligt i förhållandet eftersom jag inte får ut så mycket sv det längre. Jag ser åren försvinna i rasande fart . Tack alla för era berättelser. Ekonomin är något jag tänker mycket på. Och våra sociala relationer och familj. Han är en snäll själ men har inga direkta ambitioner, vi är inte arga på varandra. Inte en massa konflikter.

Tror i te att familjerådgivning hjälper mot avsaknad av lustkänslor och att bli kär.

Nej

Ja,jättesvårt. Men jag hade tagit lägenheten.

Tycker att du ska berätta för honom och kontakta familjerådgivningen, mest för att skilsmässan blir så "bra" som möjligt.

Du kommer att bli hatad, av barn släkt o vänner?

Är lite fundersam. du tog upp det för 5 år sedan och inget hände då, säkert tror han att det är bra mellan er......

Herregud - vad har DU för barn, släkt och vänner? I min bekantskapskrets finns det då fasen ingen släkt, barn eller vänner som HATAR någon för att kärleken tagit slut och folk separerar, är du 14 år?

Känsligt kan det bli - då främst för närmaste släkten, som svärföräldrar och så - men för övrigt är det då ingen utanför den familj som skiljer sig som bryr sig. Barnen får man naturligtvis vara varsam med, men det går bra om man är två vettiga föräldrar (och är man inte det finns ju ÄNNU mindre anledning att stanna)

TS skrev, citat

"Alla kommer att hata mig. Kanske en terapeut hjälper för stt jag ska klara av det. Vilka var huvudsakerna till era skilsmässor ? Hade ni en terapeut?"

slut citat, funderingar o frågor på det?

Nu när du citerar framgår det, innan såg det ut som att det var din åsikt.

Men då tror jag TS överdramatiserar en hel del. Man får ju förstå att även om man själv är i högsta grad intressant i sin egen skilsmässa, är det faktiskt inte många i omgivningen som höjer så mycket på ögonbrynen efter 5 minuter. Det är ju inte världens ovanligaste händelse liksom.

Precis så. Kunde varit jag.

Hur har det gått? Har du tagit lägenheten?

Hur har det gått?

Nej jag kände att jag inte kunde tacka ja till en lägenhet innan vi pratat igenom allt och jag ville samtidigt inte ta det där samtalet mitt i julfirandet, för barnens skull.

Igår gick tiden ut för att sätta sig på kö för två andra lägenheter.. bra områden men tyvärr bara treor. Jag satte mig på kö iaf, tänker att en trea får duga tills någon fyra blir ledig men det kommer bli trångt och jag är rädd att det blir ännu jobbigare för barnen.. i dagsläget bor vi i hus och de har varsitt nyrenoverat stort rum. Att bosätta sig i en trea med tre barn ändrar ju lite på deras situation på den punkten, minst sagt.