Planerar att bli hemmafru inom en snar framtid, men vill först fråga här vad ni tycker att man bör tänka på först? Exempelvis pension, gifta sig eller inte osv.
Sedan undrar jag hur ni andra hemmafruar (vars män inte är rika, men samtidigt inte har en dålig inkomst) gör? Får ni "månadspeng" som ni kan köpa vad ni vill med eller måste ni be om pengar varje gång ni vill köpa något?
Vill gärna höra alla tips & erfarenheter som ni har.
*Gift er. Då äger ni allting tillsammans. Allt ditt är hans och tvärtom.
*Gemensam ekonomi, som ni delar upp i konton med bådas namn. Sedan får ni helt enkelt komma överens om någon gräns för inköp, där ni diskuterar saken först innan ni handlar.
*Pensionssparande för dig och någon bra försäkring.
Att vara gift måste ju vara ett krav för att vara hemmafru.
*Gift er. Då äger ni allting tillsammans. Allt ditt är hans och tvärtom.
*Gemensam ekonomi, som ni delar upp i konton med bådas namn. Sedan får ni helt enkelt komma överens om någon gräns för inköp, där ni diskuterar saken först innan ni handlar.
*Pensionssparande för dig och någon bra försäkring.
Första steget är att kolla så ens partner är med på det.
Jag är hemmafru och har varit sedan jag blev gravid med äldsta. Mina främsta råd är att dels gifta er och dels att verkligen vara realistisk när det gäller er relation. Det får ju inte bli så att det blir en ojämnvikt bara för att den ene drar in pengarna. Hur hemma är ni på olika områden? Om du skulle bli sjuk, kan han då ta över hemma? Kommer era barn få en helt ensidig bild av könsroller? Fundera också på varför ni har valt att lägga upp er livsstil. För det är väl NI som väljer? Det är viktigt att ni drar åt samma håll.
Gällande ekonomi så är vi på inget sett rika, men har det inte heller dåligt. Min man är mäklare. Vi är en familj och vi drar runt den tillsammans så vi har gemensam ekonomi. Alla pengarna går in på ett konto som vi båda har kort till. Vi har alltid haft samma syn på ekonomi så det har aldrig varit några konflikter där. Vi köper det vi behöver och vill ha, men tänker på vad som är rimligt. Är det någon verkligt stor eller onödig utgift så pratar vi igenom det innan.
Jag hade aldrig kunnat leva med någon som jag var tvungen att be om pengar eller som kontrollerade ekonomin åt mig, som inte litade på mitt omdöme.
Är det möjligt är det också viktigt med ett enskilt sparande till den som inte arbetar.
Min sambo är så kallad hemmafru. Kravet jag satte för att hon skulle få vara det och leva på min inkomst är att då ordnar hon allt gällande hemmet. Hon får helt enkelt dra allt lass hemma och allt rörande barnen. Jag får middagen serverad hemma och faktiskt så har vårt förhållande blivit bättre sedan hon blev hemma. Det är inget tjurande längre kring vem som gör vad utan hon sköter allt hemma och jag ansvarar för all försörjning i form av finansiering. Uppgifterna är på så sätt uppdelade och jag har mer energi för roliga aktitivter med min familj när jag är hemma.
Men hade hon krävt delat upplägg hemma hade jag aldrig gått med på att ?ge bort? av min lön så som jag nu gör.
Vad händer om hon tillfälligt blir sjuk då? Tar du då hand om det basala(tar hand om barn, lagar mat, städar och tvättar det värsta, skjutsar) i hemmet utan att skuldbelägga? Vad händer om hon haft en skitdag och bara inte fixade att exempelvis laga middag? Du ser det som din inkomst och inte er?
Glöm inte att även du måste ha ett eget sparande som gäller dig själv för oförutsedda utgifter. (tandläkare,medicin,sjukvård etc)
Hur resonerar ni kring privata utgifter som tex din egen bil, lån /krediter/egna skulder?
Och glöm inte en plan B!! Om någon blir sjukskriven tex, vad händer då? Finns det skyddsnät omkring er när livet drabbar er på olika sätt?
Och viktigaste av allt.. Har du sen råd att separera och ekonomisk trygghet om det skiter sig?