Styvbarn kommer helt plötsligt hem under julen!

Det var ju också en väldig förenkling... Faktum är att jag beskyller min pappa, för att han var (och är) så inihelvete flat, kan inte påstå att det var bra innan heller. Men lika lite som det är bara styvförälderns fel, är det barnets fel, och därtill är det också så att ett barn är ett barn och kan inte förväntas agera som en vuxen.

Barn är avundsjuka. Det är barn i kärnfamiljer också och det hör till den mentala utvecklingen. På samma sätt är tonåringar som regel egoister som tror att de kan och vet bäst och de är känslomässigt omogna men tror sig vara mogna. Det hör också till, och det måste man förhålla sig till som förälder. Fyraåringar är jävligt jobbiga i sin självständighet, liksom när de blir lite äldre och ska frigöra sig ännu mer. Som biologisk förälder har man (som regel) fördragsamhet med det. Min erfarenhet är att styvföräldrar har svårt att hantera sådant, utan säger att precis allt handlar om att barnet är bortskämda snorungar som inte uppfostras hos motstående partner. Och det i sin tur gör att de inte behandlar barnen på ett vettigt sätt.

Säger jag att allt ligger på styvföräldern? Nej, är det jobbigt så är det antagligen det. Säger jag att allt ligger på barnet? Nej, mår barnet dåligt är det antagligen så också. Men ja, jag tycker att TS har en beklaglig inställning till sin partners dotter som antagligen innebär att barnet reagerar, och hon slår dessutom ifrån sig sitt ansvar totalt.

I det här fallet skulle det antagligen behövas samarbetssamtal, mellan pappa och dottern enskilt, liksom mellan dottern och TS. Familjerådgivning är inte bara till för vuxna par.

Nä exakt det är min poäng, men varför var helt plötsligt jul det?? Pappa hade inte födelsedag då, ingen annan heller. Därav min konfundering i trådstart, som du säkert förstår nu.