Kan förstå din rädsla. Hade själv en väldigt bra graviditet, en graviditet som alla drömmer om men tyvärr kunde jag inte njuta så mkt.
Ville inte bära ngt över 5 kg,stressa eller överstränga mig.
Det krävs rätt mycket för att få missfall , tyvärr är det något fel på fostret innan vecka 13 om det händer ngt.
O många bär annat barn under hela graviditen.
Om folk inte varit med om svårigheter om att få ngn så kan de aldrig sätta sig in i vår rädsla.
Det där sista är helt enkelt inte sant! Jag har fått barn, fått missfall och förlorat ett barn och inser ändå att när jag är gravid väntar jag barn, Jag väntar inte missfall.
Härligt inställning. Hoppas jag även kunde tänka så.
Det där sista är helt enkelt inte sant! Jag har fått barn, fått missfall och förlorat ett barn och inser ändå att när jag är gravid väntar jag barn, Jag väntar inte missfall.
För mig tog det tid att bli gravid, jag har fått tre olika typer av mf, och opererat bort en äggledare, men till sist lyckats få två barn.
Trots det så håller jag helt och hållet med om att det ENDA man kan göra är att kämpa sig igenom rädslan för att kunna fortsätta leva.
Att bära en matkasse eller råka få i sig en liten laxbit kommer inte att göra någon som helst skillnad.
Efter två mf bestämde jag mig för att njuta av min tredje graviditet, oavsett hur lång den blev. Nu gick den bra, så det var definitivt rätt val, men det var också mycket enklare att mentalt hantera småblödningar och annat "helt normaaalt" med den grundinställningen.
Med andra barnet hade jag först kraftiga blödningar mellan v9 och v15, och sen fick jag ansträngningsförbud i v28 då tappen börjat öppna sig och livmodern var så lättretad att jag fick SD av CTGn, och då fick jag inte bära tungt. Att lyfta fyraåringen i och ur bil/vagn/soffa/säng gick dock bra.
Barn är en gåva, och att förstöra sin graviditet pga rädsla för något som man inte kan påverka är så onödigt. Även om det är förståeligt.