Jag var och fikade igår och två pappor var där på konditoriet med ett antal små barn. Ett barn stod och skrek rakt ut vid sidan av bordet. Pappan brydde sig inte ett dugg. Hon fortsatte att skrika, var väl tre år ungefär. Jag blev ju förstås oerhört störd i min mediativa fikastund och vände mig om. Jag tittade på den lilla flickan och log stort och väldigt varmt. Då blev hon alldeles tyst. Jag fortsatte att titta på henne och le, hon tittade tillbaka och till sist satte hon sig ner. I min värld, som jag såg det, var hon en flicka som sökte uppmärksamhet, men pappan brydde sig inte alls.
Sen kom mammorna också. Sen blev det lugnare.
Vi har nog inte kommit så långt med jämställdheten ändå.