Men hur tänker man som styvmamma (kan ju inte kalla dig bonus med tanke på din syn på barnen) om man ens funderar på att dejta någon med barn om man vet med sig att du kanske inte kan få din partners uppmärksamhet nonstop, när man har ett sånt stort bekräftelsebehov? Gillar man inte barn, då har jag ett tips, dejta INTE någon med barn!!
Om man blir kär blir man kär, alltid ska motsägare diktera om denna eviga kärlek. "Lämna, stick, dra, du är avskum..". Ett barn kan inte tinga sin förälder resten av livet, det kommer en tid när de växer upp flyttar hemifrån och har sitt - vad ska denna förälder göra då? Sitta ajour enligt dig? Inget liv, inget innehåll, ingenting. Sitta ajour ifall det vuxna barnet behöver dig och slänga ut alla andra som står vid dörren och vill in? Sålänge jag stryker mitt barn medhårs är jag toppen, annars är jag avskum!
Min pappa gifte om sig med en ny kvinna för ca 12 år sen. Hon har inga egna barn och hon gillar inte heller oss i vuxen ålder vilket gjort att jag och mina syskon inte har någon kontakt alls med honom eftersom man måste stå ut med hennes dryga kommentarer hela tiden. Min pappa har sju barnbarn som han aldrig träffar. Men det måste kännas himla bra i hjärtat när man sitter där på ålderns höst utan någon som hälsar på, veta allt man gått miste om.