Svårt att bli gravid med syskon - minst ett års försök

Hej! Blev glad åt att kunna skriva anonymt i den här nya tråden. Följt den gamla under rätt lång tid men då mitt nick är känt av andra som jag inte ville berätta detta för så ville jag inte skriva.

Vi har två barn. Satsade på en trea, gick rätt snabbt att bli gravid när vi började försöka men sen missfall i typ v 9, efter att jag sett hjärtat slå någon vecka tidigare.
Sen snabbt gravid igen och snabbt missfall igen.

Sen blev jag inte gravid igen. Gick på utredning på Sophiahemmet, inga fel eller så, men jag verkade inte få ÄL varje månad. fick köra pergotime i ett antal omgångar osv. Till slut efter över ett års kämpande efter det andra missfallet sa Sophiahemmet att de inte kunde göra mer, ville jag ha mer hjälp så var det insemination eller IVF som gällde.

Där sa min man att han inte längre ville ha en trea, att han ångrat sig.

Så nu har det gått typ tre år sedan dess och jag tänker på detta varje dag. Men nu är åldersskillnaden för stor för fler barn, jag är för gammal och vi har lagt småbarnsåren bakom oss. Så jag måste ju acceptera faktum, men det är svårt att inte sörja.

Vi gick i familjerådgivning efter hans beslut och sen har jag gått hos psykolog. Hjälpte säkert lite grann men sorgen finns ju kvar även om jag inte gråtit över det på länge nu, vilket jag gjorde konstant i början varje gång vi pratade om det. 

Ja, jag skrev en hel del för några år sedan om detta. Tack för stödet! Precis så, man älskar de man har oändligt men det saknas någon. Jag kan känna vid matbordet ibland just det, det saknas någon. Och jag tänker mycket på det barn som skulle ha blivit vid det första missfallet, det hade varit en snart fyraåring idag.

Tack! Barnen går i lågstadiet idag och jag har passerat 40 år. Vi ville aldrig ha en sladdis, vi började försöka när vår yngsta var två år. Och jag känner att en sladdis idag skulle totalt förändra det liv vi lever med barnen nu, på ett sätt som ingen av oss vill. Dvs vi reser en del, åker till fjällen och åker skidor och sånt och barnen har mycket aktiviteter i vardagen som funkar att anpassa sig efter eftersom vi är två föräldrar till två barn. Eftersom våra två barn är rätt lika i ålder så kan man ju helt göra aktiviteter som passar dem båda. En sladdis skulle förändra den saken.

Vår relation är bra. Jag känner mig nog dock alltid lite bitter över detta och framför allt faktiskt över att han aldrig någonsin frågor om hur jag känner kring det här ämnet nu, han har inte tagit upp frågan på typ 3-4 år... Men det påverkar inte vår vardag eller relationen i vardagen ihop.