Vilka skyldigheter har jag som styvförälder?

För det första är det ingen total främling som ska bli en familjemedlem, barnen lär ju ha träffat den nya partnern många gånger innan det ska flyttas ihop.

Men till frågorna då...
Du har inte mer ansvar än du vill ha. Det måste verkligen vara helt klart mellan parterna innan sammanflytten.
Blir du inte omtyckt så behöver du inte bry dig om det egentligen, inte om du har försökt att vara hygglig mot ungarna. Det är inte kidsen du är ihop med! Och det är föräldrarnas sak att lära sin avkomma att veta hut.

Du har som sagt inga skyldigheter om du inte frivilligt tar på dig dem. Allt ansvar ligger på den andra föräldern om det är så du vill ha det.

Svårare än så är det faktiskt inte.

Jag anser att dina frågor bör vara diskuterade både på längden, bredden, tvären och djupet med bio-föräldern (som du är i relation med) innan du och barnet/barnen ens är introducerade. Ni två vuxna ska vara överens om vilken roll du kan komma att ha, om du ska vara en vuxen resurs, lek-tant/farbror, en extra förälder , om du har uppfostrande ansvar, vad du har för ekonomiskt, fysiskt, socialt,  och emotionellt ansvar, eller vilket annat upplägg ni båda är bekväma med.

När ni vuxna är överens så kan du/ni introducera dig till barnet/barnen och långsamt börja arbeta fram den rollen du kan ha i familjen. Och naturligtvis måste ni vuxna vara lyhörda och inse att er initiella plan alls inte är huggen i sten och vara öppna för att även om ni tänkt att du bara skulle vara en lek-farbor/tant så kommer det sig naturligt och bekvämt att vara en extra vuxen resurs. Eller även om det var tänkt att du skulle ha en uppfostrande roll så är det mer naturligt att bara vara en lek-farbor/tant.

Som jag ser det och som vi alla föräldrar är överens om så är mina (och de andras) skyldigheter som föräldrar:
- att behandla barnen, deras behov och deras space med respekt
- att ta hand om barnen utefter deras behov
- att hjälpa och vägleda barnen
- att inkludera barnen i saker som angår dem, även om de inte får bestämma
- att aldrig utestänga barnen från deras hem
- att vara en närvarande och stöttande vuxen som lyssnar och tar barnen på allvar

Så vill vi ha det, så har vi gjort och så har vi fått det att funka. Det har fungerat klockrent i snart 14 år.

Sedan detta eviga från en del styvföräldrar att man inte valde barnen utan partnen, det kan jag aldrig gå med på. Vill man kunna hävda det så flyttar man inte ihop med någon som har barn. Då får man vara särbo och träffas i smyg i så fall.

Du har inga föräldraskyldigheter men du är skyldig att behandla barnen bra och rättvist och vara den vuxna i relationen

Ja, och det är ju jättebra om man vill ha det så.
Alla vill inte det.

Du har varken några skyldigheter eller rättigheter.

Ja? Inte skrev jag väl att alla ska ha det så, jag skrev att vi har det så och det är så det har funkat för oss, och det är så vi vill att det ska vara. 

Bra poänger ni tre första kommit med. Sammansatte det såhär:

1. Kom överens med din partner vad det kommer innebära att du ev blir styvförälder, ta upp alla aspekter och när/om det känns OK kan du få träffa barnen.

2. Lär känna barnen på håll innan du bara flyttar in och är nya vuxna i hemmet.

3. Barnens behov går först. Respekt för barnen är kärnan. Våga sätta gränser och ta styret för barnens bästa i vissa sammanhang. Lyhördhet. Empati.

4. Om du har inställningen "jag valde partnern inte barnen " är du olämplig att kliva in i en familj och bör avstå för alla inbördes skull.

Låter detta som jag fått med det viktigaste?

Förutom punkt 2 och 3 av pappans punkter som jag anser hänger ihop med föräldrarollen tycker jag att det var en bra lista på skyldigheter

Beror ju på vad man kommit överens om...i vår familj med både bio och bonusbarn (vi har båda barn sen innan och gemensamt barn) går ingen "först", barnens behov är inte viktigare än mitt som vuxens och vice versa. För mig är det lika viktigt att min man mår bra och känner sig älskad som att mina barn gör det.

När vi träffades valde jag honom, inte hans barn, de följde med på köpet. Nu har det fungerat bra, men helt gnisselfritt är det väl aldrig. Vissa saker känner jag att man helt enkelt får "stå ut med", precis som min man känner. Vi har nu 8 år i bagaget och tycker det medta löper smidigt.

Vi har diskuterat ganska mycket, och skulle saker ställas på sin spets, vi säger att ett av bonusbarnen (hans eller mitt) skulle kräva att styvföräldern flyttade eller så flyttar barnet till sin andra förälder; ja då skulle barnet få flytta.

I första hand är det jag som läser läser läxor med mitt biobarn, skjutsar hit och dit, nattar på kvällen osv, och han gör detsamma för sitt, men om någon av oss inte är hemma axlar den andra föräldrarollen på exakt samma sätt för alla barn.

Samtidigt är vi noga med att inte försöka ta över mamma eller papparollen, det finns redan en annan sådan.

Vi är väldigt noga med att alla barnen behandlar oss med respekt, liksom vi behandlar dem.