Är min sambo narcissist?

Haha klart att det alltid ska vara dömande folk. Jag var enbart intresserad av om han kan ha någon form av narcissistisk störning eller ej. Även om någon tycker det är oväsentligt är det väsentligt för mig, alla tänker olika eller hur?

Intressant! En del stämmer bra, annat stämmer mindre bra tycker jag. Grandios är han på så vis att han pratar mycket om de affärer han har gjort osv som har gått bra. Han vill övertyga andra om att han är duktig och att han har gjort saker och ting före dem (yrkesmässigt framförallt). Han vet bäst, inte om allt dock men han vill alltid ha sista ordet. Han är väldigt materiell, handlar saker över sina förmögenheter, behöver inte vara stora saker, det kan vara växter och prydnadssaker men han ska alltid ha. Pratar alltid om stora båtar, bra bilar och fina hus typ. Pengar är allt! Pengar är det största ämne han talar om, hur han ska tjäna massa pengar och resa världen över. Hittar på idéer som inte är genomförbara i praktiken som nog för många låter helt galna. Han vill gärna tala om att alla älskar honom. Promiskiös kan jag inte svara på vad jag vet har han inte haft någon annan vid sidan om mig (men man vet ju aldrig). Han har dock haft långa relationer men vart otrogen i någon av dem och dem mot honom. 

Empatilös uppfattar jag honom som, han kan inte känna med mig när jag är ledsen eller när barnet är ledsen han blir mest arg och stressad verkar det som. Om jag får ångest för något blir han också arg och tycker att jag bara ska skärpa till mig eller rycka upp mig. Ånger verkar han också ha svårt med, säger nästan aldrig förlåt och gör han det så måste jag pressa fram ett förlåt från honom, det känns aldrig äkta. Och oavsett så sker samma sak några timmar senare så han verkar i alla fall inte lära sig något av det. Han låtsas ofta som om ingenting har hänt. Har vi bråkat kvällen innan så är han som vanligt dagen efter och då har jag legat och gråtit hela natten. Innan kom han typ med blommor som plåster på såren och allt skulle vara glömt. Tom inombords verkligen! Bara aggressioner jag ser. Han har gråtit två gånger i och för sig på fem år. Han är som en strömbrytare tycker jag. Och det har tagit tid eller rättare sagt det har kommit pö om pö men blivit mer och mer tomt. Svårt att nå honom överhuvudtaget han är väldigt tom och innehållslös. Förvränger gör han verkligen och skyller ifrån sig att andra gör likadant då kan han också göra så. Säger man att jag tycker att vi har svårt att kommunicera sista tiden då vränger han det till att jag sagt att jag alltid har tyckt det och att det aldrig har vart bra då enligt mig. Säger man att jag är trött då är han minsann ännu tröttare eller ännu förkyldare eller något sånt. Mytoman kanske jag inte skulle kalla honom, inte heller patologisk lögnare men däremot kan jag uppleva att han ljuger ibland men kanske inte på det sättet men han lovar saker han aldrig håller som att inte bråka, låta mig få prata, låta mig få vara naturlig/mig själv osv. Det gör han aldrig när det väl kommer till kritan. Verbalt duktig skulle jag dock inte säga, snarare tvärtom. Så det passa inte in. Men han är duktig på ytliga kontakter, få dem att gilla honom och spelar en roll upplever jag. Avundsjuka har jag aldrig märkt så nämnvärt men ilskan är förskräcklig. Han har vart fysisk mot mig. Nästa punkt aldrig ta ansvar, allt det stämmer. Han erkänner aldrig när han har sårat mig utan det är bara mitt fel. Händer det något på jobbet är det hans kollegors fel, dom är dumma i huvudet och korkade, hatar män eller något annat. Sista punkten stämmer på pricken också! Han vill gärna dra iväg när det blir problem (vilket livet också är emellanåt). SOm när hunden blev sjuk då försvann han i typ två månader. Mår jag dåligt då blir han arg och åker iväg osv.

Usch, jag blir nervös själv när jag skriver det här. Det blir så tydligt. 

Verkligen tack för dina inlägg, det hjälper mig mycket. Jo hans handlade får förödande konsekvenser för mig. Jag känner mig otrygg, kan än mindre lita på någon, jag känner mig hotad och kränkt. Han får mig att känna mig värdelös stundvis och ständigt ledsen. Hur länge levde du med ditt ex? Hur tog du dig därifrån? Har ni någon kontakt idag?

Superstarkt! Hur länge gick du och verkligen fundera på att lämna, för jag antar att det inte gick från en dag till en annan? Man blir helt trasig, jag är inte alls den jag en gång var märker jag. Jag känner inte igen mig själv. Trots ett tungt bagage av annat har jag alltid vart väldigt stark och tagit mig igenom allt möjlgt men jag känner mig inte stark längre. Jag blir ledsen för småsaker och kan gråta för att slå i fingret, jag tror det är för att jag är så trött. Trött på allt tjafs, trött på den här tävlan med honom hela tiden vem är bäst vem är sämst som han håller på med. Och att jag inte kan få vara mig själv, jag känner mig ständigt övervakad när han är hemma. När han jobbar kan jag andas ut lite. Känner igen det med självförtroende, vad är det? Existerar inte längre. Jag har tappat fokus helt och hållet sedan barnet föddes och allt har blivit total kaos. Studerar men det är svårt för hjärnan är upptagen av allt som har hänt och jag blivit utsatt för. Hade han problem med alkohol eller liknande?

Jag går hos en psykolog men det är för det jag vart med om tidigare i livet. Men ag vågar inte riktigt prata med psykologen hur jag har det nu, är rädd att det ska vändas mot mig. JAg har svårt att prata om det som verkligen händer i mitt liv eftersom att jag blivit sviken tidigare i livet. Det har alltid straffat mig om jag har pratat om något. Därför är jag nog lite rädd också.