Varför vill jag att han ska ångra sig?

Värst va du lägger skuld på honom.

Det är det där "av och på" som gör beroendet tror jag, att man aldrig vet var man har dem. Det triggar någon slags behov av att "jaga" dem - för man vet att man aldrig får dem.

Har själv spenderat ett halvår med en sådan och delvis blivit sådan själv. Vi har grälat hett och bett varandra dra åt helvete - uttalat "vill aldrig mer se/prata med dig". Sedan tar det ett par dagar och som mest några veckor tills vi sitter där igen, med passionen mer blomstrande än någonsin (tills någon av oss får nog av den andre igen). 

Det ÄR tröttsamt och destruktivt och trappas ständigt upp. Jag vet själv inte varför det fortsätter, är ju inget att bygga något på. Om jag tänker framåt - att vi skulle bo ihop osv - så är det ju fan inte den relationen jag vill ha; att han drar så fort han blir arg (jag skulle inte dra, men han skulle). Att ständigt vara så osäker på den man lever med... Men bara för att vi inte bor ihop och sexet är fantastiskt efteråt så går man med på det.

Tänkte att detta år skulle bli det år jag tar mig samman och börjar använda hjärnan igen...

Fundera inte så mycket just nu på varför. Nöj dig med att det är toxic och ett förjävligt förhållande. Och helt enkelt avsluta. Ditt första steg du måste ta nu är att BLOCKA personen överallt. Inse din egen svaghet och att du helt enkelt inte kan stå.emot denna person. Och var en förälder/polis över dig själv och ta bort tillgången till drogen (han).

Du måste ställa in dig på cold turkey, noll kontakt. För all framtid. När du sedan lyckats med noll kontakt ett tag så kan du börja fundera på mekanismerna i ditt beroende och varför det blivit som det blivit. Men just nu, bara lämna och blocka. Lycka till.

Det där med casinot var ju klockrent!

Jag kan ju inte svära på det, men det känns som att det kommer gå att ta sig loss inom ganska snar framtid faktiskt. Tidigare efter gräl så har jag varit helt olycklig och bönat och bett om hans uppmärksamhet och att han ska komma tillbaka. Messat och förnedrat mig

Men senaste gångerna har det liksom blivit fulare och fulare, även från mig. Har sagt saker till honom som jag aldrig skulle kallat en annan man, för att han gör mig så djävla arg och frustrerad. Tycker inte om den sidan han tar fram i mig och längtar inte efter honom på samma sätt när han är borta heller. Börjar däremot längta efter något stabilt och normalt...

Så är det. Har haft tre långa förhållanden före honom i mitt liv (det senaste förhållandet var 17 år) och jag har hunnit gräla mer och fulare med denna man än med mina tre tidigare TILLSAMMANS..!

Är på vänskaplig fot med mina ex, de gillar mig som person ännu (är ömsesidigt). Vi respekterade varandra och var schyssta, att kärleken tog slut till sist var beklagligt men gjorde ingen bitter. Var vi osams höll det sig alltid inom den rimliga gränsen och vi redde ut det. Men med denna idiot, näej. Det GÅR inte att resonera eller bli sams på normalt sätt.

Eftersom att jag betedde mig helt annorlunda med mina ex och de ännu säger att jag var behaglig att leva med, kan jag bara utgå från att det är något denne man gör som provocerar fram hur jag beter mig nu. Han plockar fram allt som är dåligt - så kan man ju inte ha det. Så jag måste loss och det SKA bli så. Annars missar jag ju den där trevlige mannen som tar fram det som är bra, som mina tidigare gjort...

Inte denna gång, känner mig hyfsat lugn i själen. Men de tidigare gångerna vi grälat och han därefter försvunnit så har jag haft ont i magen, inte kunnat tänka på något annat, stalkat honom på sociala medier bara för att se om han är online osv... När han sedan hört av sig har jag blivit euforisk av lycka och "livet leker" typ. Usch

Tänker hålla hårt i denna avsvalnade känsla och hoppas på att den förstärks.

Du vill inte ha honom, du vill att han ska sakna dig och inse sitt misstag och att du har rätt i hela ditt sätt att se på saken. Alltså din värld ska råda.

Jag känner igen mig, jag har varit likadan. Vem har rätt och vem har fel? Man tror sig ha rätten på sin sida, man ser inte sig själv ur den andres perspektiv.

Det är ett ganska omoget sätt att bete sig och tänka, värst är att det bara tar din energi. Eller såhär: Om du vore en äkta, vuxen, empatisk människa så hade du lämnat situationen och önskat honom lycka till i framtiden och inte sett tillbaka mer än som något som var en gång, nåt bra som inte höll.                                   

Äkta stark kärlek innefattar även att avstå från hämnd och skitsnack.

Jag är gammal nu och vet att jag bråkade mycket i en del förhållanden jag hade, jag ville ha rätt, jag ville han skulle ändra sig, jag var osäker på hans avsikter, jag var arg, ledsen etc. Det var så viktigt att få rätt i grälen att jag t o m inte gick till jobbet för att stanna hemma och gräla mera om att jag hade rätt. Och om det tog slut skulle han försent fatta jag var bäst. Sanningen är snarare:

Idag kommer jag inte ihåg VAD vi grälade om som var så viktigt, och varför det var så viktigt få rätt i något som inte har någon betydelse idag. Att jag sen ville han skulle ångra sig är inte speciellt smickrande idag men kanske en lärdom.

Att kunna skiljas med respekt för den andres sätt att se på livet är moget och empatiskt. För vad spelar det för roll när du är gammal?

Och bäst mår man med goda minnen utan avund, hämnd, självgodhet i bagaget. Tro mig.