Är jag okänslig?

Värst är det ju när de sitter och ylar om "änglabarn" eller "jag har dödat mitt barn"

Vilket jävla dramatiskt trams. Om de VERKLIGEN hade sett graviditeten som sitt älskade barn hade de aldrig ens övervägt abort lika lite som man funderar på att avliva sin 4 åring för att det inte passar med arbetstiderna eller för att man gjort slut.

Jag har gjort en tidig abort (vecka 6 eller 7, minns inte) och jag tyckte att det var jobbigt. Det var jobbigt eftersom vi redan hade 3 barn i huset (en bonus och två gemensamma) och vi var relativt gamla (39 och 51) och jag är rätt säker på att jag hade behållt barnet om vi hade varit 10 år yngre. Jag tänkte på mina två existerande barn och kände att fostret, om det fick ligga kvar, skulle bli ännu en lika fantastisk person som de två jag redan har. Det var inte bara ett foster utan ett frö till en människa som jag vet att jag hade älskat lika mycket som de andra. 

Men, med 6 sömnlösa år innanför bältet, en otroligt mammig och orolig 3-åring och vår relativt höga ålder så såg jag inte hur vi skulle orka med ett 4:e barn. En 4:e spädbarnsperiod. Ännu några år utan sömn. Osv. 

Allt är inte svart eller vitt. Och jo, hormoner gör definitivt sitt för känslolivet...

Och? Det var jobbigt att gå igenom aborten. Nu är det snart 2 år sedan och jag mår inte dåligt längre och detaljerna börjar blekna. Du menar att om man inte minnns varenda detalj så kan man omöjligt ha brytt sig speciellt mycket? 

Tack och lov är det inte upp til dig att avgöra hur man ska må innan, under och efter en abort. Är du måttstocken för hur andras upplevelser ska mätas? Du vet inte hur jag har mått. Du har inte en aning. 

Varför skulle jag vilja ha din sympati? Du verkar ju enbart kapabel att se livet i svart eller vitt och sådana människors input är jag inte intresserad av.