Är jag okänslig?
Jag har aldrig varit gravid/gjort abort men om jag i framtiden skulle behöva råka ut för en abort så skulle jag bara se fostret som just ett foster. Har läst att man ibland begraver eller ger det ett namn, men jag känner att det skulle vara som att begrava och namnge sin utopererade njure typ. Isådana fall så skulle man också behöva känna nåt för alla ca 500000 eventuella personer som man har i äggstockarna.
Är det fler som känner såhär, att fostret liksom inte är någon person än, även om den har ett hjärta, rör på sig osv? Eller kommer det en känslostorm automatiskt orsakad av hormoner när man genomgår abort, som man inte kan styra över?
Ibland känner jag mig lite kall och okänslig, men samtidigt så ser jag inte hur jag skulle kunna hysa några speciella känslor för ett foster. Man känner ju inte den blivande personen än och har inte ens sett den. Det kunde lika gärna ha blivit en annan kombination av könsceller, finns ju flera miljoner eventuella kombinationer.
Jag har varit gravid och fött barnet både före och efter detta hände och då känt helt annorlunda eftersom jag ville ha barnet. Jag tänker inte på "barnet som aldrig blev" utan fokuserar på de barn som blev istället.
Jag tror inte att det är en automatisk känslostorm, men man kan ju ändå ha kluvna känslor till abort, olika skäl till aborten, olika känslostämning över lag. Jag har full respekt för alla reaktioner man kan ha till både abort och missfall, men kände att för mig var detta inget stort och jobbigt utan en del av livets gång.