Jättebebissyndrom

Så fort män blir sjuka och visar minsta tendens till svaghet så anklagas de för att vara jättebebisar. Men när kärringar är sjuka så är mannen ett jävla egoistiskt supersvin om han inte gör allt, exakt till hennes instruktioner och mer därtill.

När män är sjuka så kräver kvinnor att vi skall göra MER än annars, som ett slags straff och vi är oavsett en jättebebis.

Män fostras att sköta sig själva och samtidigt utan att gnälla se till så att svagare kön får gynnsamma levnadsbetingelser. Därav följer att män jobbar på utan ett tack tills det tar tvärstopp. Män är evolutionens formel 1 bilar. De går hela tiden på toppvarv utan några marginaler. Vilket gör att när de går in i muren så gör det de med besked. Det är skillnad att möta en betongmur i 350 km i timmen gentemot att i 5 km/h gå in i samma mur efter att någon har ställt upp en madrass framför muren.

Jag tramsade en del för effekt. Att vara en jättebebis när man är lite sjuk gör ofta att man inte blir trodd när man faktiskt är sjuk, vilket kan leda till rätt otäcka saker.

Jag har faktiskt upplevt det. Jag hade ont i pungen och feber. Väldigt ont. Frugan kallade det "mancold" och "åååh lilla puttinutten, stackars dig" och jag tänkte att det är mancold, jag är en jättebis, osv. Hon åker iväg, man vill ju inte sabba hennes planer för att man är klen och sjåpig, hon vill ju inte få sina planer sabbade av en jättebebis med mancold.

En timme senare så får jag åka ambulans, med två små skrämda barn, med akut pungvred, testistorsion.