Pappas fru tror att hon är inbjuden!

Min pappa är omgift sedan en massa år med en kvinna som alltid ogillat hans barn, mig, min syster och bror. Pappa flyttade till hennes stad när jag var omkring 15 år och därefter glesades vår kontakt ut. De var ofta "upptagna" de helger vi skulle komma, och när vi kom så var nya frun otrevlig och snorkig mot oss. Vi var aldrig medbjudna på resor och annat som de gjorde. Hon var alltid noga med att poängtera att vi inte tillhörde hennes familj.

Nu i vuxen ålder har jag mycket sparsam kontakt med både pappa och hans nya fru. Pappa och frun har ofta varit upprörda över det, tyckt att vi är bortskämda, att vi borde hälsa på dem och uppföra oss. De vill utåt hålla bilden av den lyckliga familjen och att pappa och frun är så förträffliga. På trettonhelgen har de alltid en bjudning dit vi förväntas komma, och d¨å också förväntas spela med i charaden om att vi är en familj. Hela tillställningen är väldigt obehaglig, men vi syskon brukar åka dit, hålla god min och sen ses vi knappt mer under resten av året. Eftersom alla vi syskon har det rätt bra i livet med fina jobb och bra karriärer har det blivit lite mer intressant för pappas fru att ha oss i familjen, så hon kan glida lite på vår framgång. Men vi är mindre än måttlig intresserade tillbaka. 

I år fyller i alla fall jag och syrran (tvillingar) jämnt och har planerat att hyra ett stort hus i Sydfrankrike och bjuda familjen dit i två veckor i sommar. Det blir min, syrrans och brorsans familjer och mamma och mammas man. Mammas man har alltid gillat oss och sett oss som sin familj, vi alla syskon har en egen relation med honom oavsett mamma, och jag skulle helt klart umgås med honom även om han och mamma inte skulle vara gifta. 

Jag och syrran pratade lite om det här under pappas trettondgagsgrej, inte högt till alla, utan mellan oss. Men pappa hörde och började fråga om det. Så vi nämnde att vi skulle hyra hus och bjuda in till våran födelsedag. Jamen så kul, säger pappa då! Det tackar vi väl ja till direkt!! Och så vänder han sig till sin fru som står strax bredvid och berättar att de är bjudna till vår födelsedag i Sydfrankrike i sommar! Att viska hyra stort hus och allt.

Jag och syrran blev helt stumma först, stirrade på varann. Jag kunde inte tro att det var sant. Hur kunde de tro att de var inbjudna? Att vi skulle vilja fira vår födelsedag med hans fru som alltid behandlat oss som skit. Som knappt ens brukar gratulera oss på födelsedagen, knappt svarar på tilltal när vi ses. Men nu passar det?

Fan, nu måste vi komma på nåt sätt att säga att pappa och frun inte är medbjudna. Kanske pappa, men absolut inte frun. Det skulle bli så otrevligt om de kom, jag kan inte tänka mig ett värre scenario. Ska hon gå där och vara snorkig mot oss och mamma i två veckor på vår resa? Och att vi skulle bjuda henne på boende och allt? Jag står ut med henne max två timmar åt gången, max några gånger per år. Två veckor är helt otänkbart. Hjälp!

Ts ger inte ett enda exempel på hur de skulle ha blivit illa behandlade. Det verkar mest handla om att det är ts som inte gillar pappas nya av princip.

Jag har aldrig förstått dessa trådar där ts står och kastar skit på nån som inte kan försvara sig. Det säger mest om vad ts är för sorts människa.

Du menar väl mailat?... Pratar gör dom inte med sin ena halva av familjen, bara den halvan de omsorgsfullt valt ut.

Om hon svarar ja på din fråga, kommer du tro henne då? För här på fl kan man ju inte tänka sig tanken att bonusar beter sig illa. Exempelvis, mina barn kan bete sig illa mot min man, det är jag inte blind för. Men gör dom inte det då för att de är någon annans bonusbarn? Har de frikort då?

Kallar du det artigt? Vilket skämt. Såklart de har kunnat betett sig illa åt, varför nedvärdera två högutbildade personer? De var fullt kapabla vid 15 att veta vad de gjorde. Rädda knappast, avundsjuka är mer huvudet på spiken. Det har tärt dom samman och de väljer att stanna kvar i det istället för att skapa sig nya relationer med vuxna människor, de beter sig fruktansvärt åt tycker jag. Att vara artig är att säga hej till någon, att de åkte hem till dem var nåt annat.

Relationen till bonusbarn kan fungera till en början, sen gå snett. Mycket möjligt scenario.

Den som vet, kan det, den som inte vet, lär ut.

Svårare än så är det inte. Ts pratar så mycket om att de är högutbildade karriärs människor som nog minsann förstår vad denna styvmor är ute efter.. Men är man så högutbildade så vet man väl, förstår man väl, vad hur man säger, vad man pratar om i vilken utsträckning och situation, hur man avvärjer klumpiga ögonblick och framförallt slätar över lite smidigt för nyfikna öron. Jag är inte högutbildad, men jag fattar det. Tror snarare på den där bitterheten jag förut nämnde. De vill vara bittra för att de är avundsjuka från början, de jämför sig mot pappans fru, men det är ju två helt skilda relationer. Ärligt talat VAD KAN NI TS ge er pappa om han skiljer sig (för det är ju såklart bla det ni är bittra över)???!!! Hur mycket ni än vill och tror det kan tyvärr inte er DNA mäta sig med en kärlekspartner, det finns så många punkter ni inte kan ge honom hur bittra ni än är. Det jag menar, ni kommer spricka, för en kärlekspartner kan ni inte bli till er far. Vill ni att era barn ska uppfylla era mäns punkter i er relation? Bara där hör ni ju det ofriska. Missunnar ni honom verkligen kärlek??! Man blir nästan bitter på er! Fru som fjäskar för er elakheter? Tror nog mer att hon försöker vara vuxen, och ni har fastnat.

Men ni är ju högutbildade..

Det förklarar jag med att de bodde hos henne (det här har jag ju faktiskt redan skrivit) och att hon fortfarande kunde ge dem uppmärksamhet, att de inte kände sig övergivna. Såklart annorlunda att flytta till annan ort när man har barn, men inte alls ovanligt. Hade ts och syskon flyttat med pappan hade historien varit annan. Mamman var alltså kvar, ingen tog henne. Pappan drog, någon tog honom. - Därav avundsjukan. Okej? Ibland förklarar jag uruselt..

Fast det här bevisar väl inte att det ligger avundsjuka bakom.
Den här pappan slutade ge TS och hennes syskon uppmärksamhet i samma stund som han träffade sin nya fru.
Och han har heller inte sagt ifrån när nya frun har betett sig illa mot hans barn.
Så han är egentligen den som är det största problemet här.
Om det skulle ta slut mellan mig och min man, och jag träffade en ny, så skulle jag aldrig acceptera att han betedde sig illa mot mina barn.
Då skulle han åka ut på öronen.
Dessutom så verkar inte TS och hennes syskon vara de enda som reagerar på pappans och hans frus beteende utan även TS och hennes nya man och TS och syskonens familjer.
Är de också avundsjuka då,menar du?

Nu är det gjort.

Jag och syrran komponerade ett mail i lördags med innebörden att det blev missförstånd när pappa och hans fru trodde att de var inbjudna till resan i sommar. Vi har bara tänkt bjuda de närmaste och vi känner inte att vi har den relationen till er. Vi blev ställda när ni genast tog för givet att ni var inbjudna och ber om ursäkt för att vi inte sa något direkt och att vi pratade om resan så att ni hörde.

Jag vill bara poängtera att pappas trettondagsbjudning inte är en intim middag med några få personer, utan ett stort mingel med buffé och de bjuder både familj och vänner (pappas och fruns) så det är mycket folk. Man sitter eller står i små grupper och pratar med olika och eftersom jag och syskonen nästan bara känner varandra + pappa med fru så stod vi och pratade med varandra, och inte direkt så nån skulle höra. Men pappa passerade och snappade upp resan och tog genast för sig så att han blev inbjuden. Även frun blev upplivad av tanken på resan och de började sinsemellan diskutera att de var fria att åka de veckorna (de vet ju när syrran och jag fyller). 

Pappa mailade tillbaka nästan direkt och ifrågasatte att de inte var bjudna, de är minsann också familj och så gör man ju bara inte! Både han och frun hade redan hunnit göra planer för resan. Sen ringde han flera gånger under dagen. Först vågade jag inte svara, men sen tänkte jag att det var mesigt så jag svarade och vi hade en lång hetsig diskussion om allt som varit. Syrran var där också och vi pratade båda två både länge och väl med pappa och förklarade hur vi känt oss genom åren, hur pappas fru systematiskt uteslutit oss ur familjen, hur vi aldrig fått vara med på julen, att det inte finns ett enda foto på oss eller våra familjer hemma hos dem, hur de aldrig firar våra födelsedagar annars med annat än en skickad blomma, hur vi aldrig någonsin varit medbjudna på några av deras resor, hur elaka saker hans fru sagt till oss och i synnerhet till brorsan, och att han knappt träffar ens sina barnbarn.

Till slut var pappa helt tyst. Och vi sa bara att nu kommer vi nog inte så mycket längre med det här samtalet. Att han fick fundera över vad vi sagt. Han avslutade med att han fått  mycket att tänka på och att han aldrig menat att det skulle bli såhär.

Jag vet inte vad som kommer att bli härnäst. Men det känns så jäkla skönt att ha fått detta sagt nu. En sån himla lättnad.

Ni som anser att skulden är vår i hur relationen med pappas och hans fru blivit. Ja, så kanske det är. Men eftersom vi är vuxna nu så tycker jag inte att vi har några skyldigheter att bjuda människor vi inte gillar (oavsett anledning) på vår resa eller födelsedagsfest. Varför pappas fru vill åka med oss som hon ogillar så har jag ingen aning om. Gratis är gott kanske?

Är alla verkligen olika värda i dina ögon? Den "kärringen" är någons kärlek! Hur har du det?

Det talar för sig självt. Bitterheten har ätit upp dig, är hon verkligen värd det?

Tycker inte heller att det är nåt konstigt! Tycker ts och syskon kan bjuda till mer än vad de gör, resan nej okej, men bjuda till till ett mycket bättre liv, friskare. Slitsamma vad styvmor sa när de var tonåringar, nu är en ny tid. Acceptera läget, bjud ut pappan på lunch? Bjud hem till barnbarn. Bjud till för sina barns skull? Men acceptera att det är så här, deras tjurighet (väljer att byta ord då det tydligen är viktigt vilka ord vi beskriver saker) får inte pappan dem närmre. Den äter upp. Men tror inte de vill ta in detta. Man måste kunna så som du gör umgås för ett par timmar.

Inget du säger hänger ihop. Hoppas du hittar din inre frid. Låt frid vara med dig. Har du provat att gå i kyrkan? Där kan du hitta ett och annat lugnande medel. Kanske hittar du förlåtande.

Nej jag har fin frid. Det är snarare så att ni som kommenterar mot mig, ej tål mina åsikter och därmed fabulerar ihop nån sorts för er sanning, som du nu fabulerar att jag är lättretlig. Ni har ju inget annat att komma med, det är lugnt. Jag förstår. Endel bara inte har det.

Hoppas även du hittar din inre frid.

1: Ja om det är släkt/familj, såklart. Kan lika gärna bli förstörd av andra anledningar, finns aldrig garantier på resor.

2: För att det är pappans fru. Sägs sig väl själv?

3: Jo absolut, men har du läst att jag skrivit "en pannkaka har två sidor"? Så motfråga till dig; varför tror du bara på en sida?

Så sa fru Fy och sa fy

Men är det någon här som har skrivit att pappan borde lämna sin fru?
Inte vad jag har kunnat se.
Bara att pappan borde prata med sin fru om dte här så hon kanske kan förstå och backa litegrann.

När jag var 10 år dog min pappa. C:a 1 år senare träffade min mamma en ny man.
En man som senare visade sig ha en sambo.
Han utnyttjade alltså min mamma som var svag av sorg.
Var det då fel av mig och min syster att försöka förmå vår mamma att göra slut med den här mannen?
Mamma insåg till slut sitt misstag och gjorde själv slut,utan vår påverkan,ska sägas.
Men tycker du att vi gjorde fel som försökte påverka henne till det?