Vad hände med mig när jag flyttade?

Ja det låter som en anpassningsstörning. Jag förstår precis vad du menar med paus. Livet har fortsatt men känslomässigt har du liksom inte hunnit med. Sök hjälp av psykolog för att bearbeta det så att du kan börja leva fullt ut igen :)

Tack för ditt svar! Aldrig hört begreppet anpassningsstörning förut, men det låter rimligt när jag läser om det. Jag har inte förstått varför jag har befunnit i den här "paus-bubblan" förut, vilket hara varit väldigt frustrerande. Men nu äntligen tror jag att jag kan lägga ihop 1+1 och förstå att det har med flytten att göra.

Jo man kanske skulle prata med någon. Har en psykolog som jag gick till förut av andra orsaker. Får försöka ta mig mod och kontakta denne igen kanske.

Jag har inte ställt någon diagnos på TS. Det går inte att ställa diagnos på ett forum såhär. Men jag har träffat på patienter med anpassningsstörning tidigare och det låter som att TS skulle kunna ha det, och därför föreslog jag att hon tar kontakt med en psykolog som kan ställa diagnos och ge henne den hjälp hon behöver oavsett om det är det eller inte. 

Att jag säger att det låter som att TS skulle kunna ha detta är inte värre än att en läkare här på forumet säger att TS skulle kunna ha streptokocker och ska söka upp sin läkare för att göra test och få medicin om så är fallet om TS klagar på ont i halsen. Jag har inte ställt diagnos och inte heller läkaren men vi har spekulerat kring det. Det är inte värre med psykologiska diagnoser än fysiska diagnoser och även om man inte ska hobbydiagnosticera så ska man inte heller prata som att psykologiska diagnoser är värre än vad de är. Anpassningsstörning är en relativt lätt diagnos att bota och absolut inte något livslångt, så därför tycker jag inte att man behöver vara alltför försiktig med att nämna att det låter likt. Jag tänker att det snarare kan vara skönt för TS att få ett ord på någonting som fungerar liknande så att hon kan läsa mer och föreslå till sin psykolog som kan ta reda på hur det ligger till. 

Jag upplever det inte alls som att Meriall ställde en diagnos på mig, verkligen inte. Hon var bara snäll och skrev några rader vad det skulle kunna vara utifrån vad jag beskrev och utifrån hennes egen erfarenhet. Hon rekommenderade också mig att prata med en psykolog.

Jag ville ju ha råd och tips och det fick jag, vilket jag är tacksam för.

Då tar jag mig friheten att ställa några frågor.

Hur ser din relation med dina föräldrar ut?

Den är bra.

Hur är din relation till dina syskon om du har några? Mitt ena syskon tyckte inte alls om att jag flyttade. Jag tror hen kände sig övergiven och sviken när jag flyttade och vi tappade kontakten, vilket var jättejobbigt. Nu är den dock bättre igen och det är jag glad för. Övriga syskon träffar jag några gånger per år, vi har inte så mkt kontakt. Vilket vi inte hade när jag bodde hemma heller.

Hur är relationen med din man?

Väldigt bra. Han är min andra hälft och min klippa.

Har du några vänner där du bor nu?

Nej det har jag inte.

Hur är situationen på jobbet, om du har ett jobb?

Den är okej. Jag är väl ganska så tystlåten men jag har snälla arbetskollegor.

Varför var det du som flyttade och inte din man, från första början?

Han hade ett mkt bra jobb och hade svårare att flytta än jag. Sen var jag väl lite naiv på den tiden och tänkte inte så mkt på konsekvenserna utav en sådan stor flytt. Jag hade precis tagit studenten och ville prova mina vingar någon annan stans.

Varför har du inga vänner i denna stad?

Det har jag frågat mig själv många ggr. Jag vet inte. Tycker det är jättesvårt att hitta vänner nu i vuxen ålder. Alla känns liksom "upptagna" med sina liv. Sen har jag väldigt kass självkänsla och är introvert. Tänker väl att det är lika bra att vara ensam för det finns väl ingen som vill umgås med mig, jag är inte så spännande. Typ något sånt. Är jättedålig på trevlighetsfraser och kallprat.