Äntligen syskon efter fyra missfall

Trots att MVC säger "läs inte på Familjeliv" så vet vi alla att det är precis vad en gör. Iaf gjorde jag det, massor!

Jag sökte febrilt efter positiva trådar och bra tips, och hittade en del, vilket ev även bidrog till att vi nu har en lillasyster på snart 1 år till storebror.

Jag vill nu dela med mig till er alla som precis som oss, har svårt att få till syskon. Jag hoppas kunna inge hopp, kanske något tips, men framförallt en historia med ett lyckligt slut som gör att ni kanske också orkar kämpa på lite till. Känner liksom att jag är skyldig världen det, för jag vet att det finns många av er därute som inte vill något hellre än att få syskon. Jag vet hur ni känner, hur jobbig omgivningens frågor är, "hur går det med syskon?", "vill ni inte ha fler barn?", "men ni får ju vara nöjda med barnet ni har" och massa andra idiotiska frågor eller kommentarer. För ja, vi älskar vårt första barn över allt annat, men längtan efter syskon är fortfarande enorm och sorgen av att det kanske inte blir så är hjärtskärande.

Kort om vår historia:

Vår son kom till på första försöket. Inget missfall, han föddes genom kejsarsnitt pga av säte.

Strax innan han fyllde 2 år, började vi försöka producera syskon. Jag var då 33 år, och min man lika gammal.

Vi blev även nu gravid i princip direkt, men några dagar efter att jag plussat kom blödningen.

Vi väntande 1 månad och sen blev jag gravid igen.

Historien upprepade sig - blödde några dagar efter plusset.

Började googla och läsa på och tydligen var två missfall inget konstigt, ok vi provar igen ff positiva.

Blev gravid 3e gången i maj 2015. Ingen blödning och i v 6 ringde jag MVC för att göra tidigt ultraljud.

Gynekolog 1 såg inget hjärta, kallade in kollega. Inget hjärta. Skickades till gynakuten på Danderyd för tredje killen. Nej tyvärr det här är ett dött foster, du kan vänta till kroppen stöter ut det eller göra medicinsk behandling (samma som med abort). Missed abortation det, när fostret är dött men stannar kvar i kroppen.

Fick tid och gjorde behandlingen på Kvinnokliniken. Fick blöda ut det döda pyttelilla fostret på sjukhustoaletten. Starka värktabletter, minns att jag läste en bok från sjukhusbiblioteket om missfall.

Bokade tid hos gyn och träffade en fantastisk läkare. "3 missfall är inte normalt, och för varje missfall efter 3 så minskar risken". Ville inte vänta på utredning, starta nu snälla! Vi fick ta massa prover (16 olika blodprov). Allt normalt. Det framkom även att jag hade väldigt bra äggreserv. "Ni kommer att få syskon kan jag lova men inte när" sa läkaren och vi grät och kände oss både lugna och uppgivna.

Order från läkaren, han hade lite olika teorier: Nästa gång du blir gravid, ska du

- äta Trombyl (blodtryckssänkande medicin) för att sänka immunförsvaret (en teori att kvinnan stöter bort fostret då det till 50 % består av mannen celler = kvinnan för högt immunförsvar)

- ta tillskott av progesteron (vaginalt), ett hormon som kvinnans kropp snabbt ska producera vid graviditet (=teorin att vissa kvinnor har för låg produktion och därför missfall varpå jag fick extra)

- lite högre doser av Levaxin (medicin mot låg ämnesomsättning som jag redan åt, men han ville att jag skulle höja dosen vilket tydligen ska vara mer gynnsamt för graviditet).

Sommaren kom och vi missade några ägglossningar och tog en paus från barnverkstaden.

I november 2015 blev jag gravid igen - 4e gången på ett år. Tog alla mediciner enl doktorn. Ingen blödning, hoppet fanns! Gjorde tidigt vul även här i v 6, skickades runt till olika gyn för deras bedömning men ingen kunde se något hjärta. Missed abortation igen. Började tappa hoppet. Allt kändes så orättvist. "4 missfall på rad händer bara 1% av alla kvinnor" sa läkaren. Så knäckt.

20 december fick vi veta att ännu ett foster inte blir något liv. "Du får vänta till efter nyår" sa man på Kvinnokliniken.

Genomled julen, mådde dåligt och var nere. Påbörjade behandlingen på Nyårsafton.

Blödde ut allt, grät och grät men samlade mig igen. Ge inte upp.

Jan 2016. Träffar läkaren igen, resterna av fostret borta. "IVF är ingen idé, problemet är ju inte att bli gravid. Det är din kropp som stöter bort fostret".

Dumma kropp. Hur kan kroppen så starkt motverka det hjärtat och själen vill så mycket?

"Det finns bara en sak kvar, skickar remiss på Hysteroskopi. Dom hittar sällan någon förklaring men det sista vi kan göra" (En blir sövd och dom går in med en kamera i livmodern för att se ev ärrvävnad. De kan även "städa" upp med olika instrument vid behov").

Jag fick tid på Aleris i Nacka i februari. Blev sövd, jättegullig personal, vaknade en kvart senare på uppvak. Läk kom och förklarade att jag hade sammanväxningar (troligen efter snittet m barn 1) som dom brände bort, samt nekrotisk vävnad (delar av gammal foster) som dom sög bort. Nu är din livmoder fin och jämn på insidan, men det kan växa tillbaka.

I april blev jag gravid för 5e gången. Min läkare sjukskrev mig samma dag jag plussade, och jag åt återigen samma läkemedel som med senaste missfallet.

Åt även fiskleveroljakapslar och apiforce bidrottninggele som jag läst skulle vara bra.

Min läk sa att det enda vi kan göra nu är love-trender-care. Inget jobb, utan vila, promenera, täta kontrollen för att ej bli stressad.

I v 6 gör vi återigen vul (kan inte räkna hur många gånger jag gjort det totalt!) och vi är så nervösa och hoppfulla. "Där", säger läkaren, "ser ni, vilket fint pickande starkt hjärta!". Vi fick se. Vi grät. Lyckan, förvåningen, hoppet. Något växte! Någon slog!

Var sjukskriven första 6 veckorna, sen semester 6 veckor. Allt fortsatte gå bra, och den 1 februari 2017 föddes världens finaste dotter, genom vag förlossning som jag ville. Jag var då 35 år och storebror 4 år.

Nu ligger hon och sover bredvid mig och jag är fortfarande så otroligt tacksam och ödmjuk inför det faktum att hon finns. Mot alla odds så är hon här, och jag är så stolt och glad och tacksam att vi INTE gav upp!

Sammanfattning: i mitt fall tror jag def att "städningen" av livmodern i samband med läkemedlen hjälpte mig. Och bra läkare, som var öppen att prova läkemedel och som hade stor kunskap med vad upprepade missfall kan bero på.

Jag hoppas att ni som upplevt flera missfall och som kanske just nu är i en svacka kan känna lite hopp när ni läser detta, att det visst kan gå vägen. Ni är inte ensamma, jag tänker på er och hoppas ni som läser kan dela med er till andra, det gör så mycket med stöd, pepp och råd från andra i samma situation. Önskar er allt gott! ??????

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2018-01-13 00:04
Tillägg: progesteronet jag fick hette Lutinus.
Och min avslutning på texten var ett hjärta men det blev bara massa ???????? Och kan inte redigera det. Det var bara det. Kramar