Stötta vän

Ingen? :(

Jag tänker att det beror lite på hur nära vänner ni är också. I en sådan sits klarar man nog bara av sina närmaste.

Om man förlorar ett barn blir man ganska hudlös. Känslig för kommentarer, och hur folk gör/inte gör. Var medveten om att hur du än säger/gör så finns risken att det just idag inte tas emot riktigt som du tänkte.

Undvik "uppmuntrande flosker" som "Det var kanske bäst ändå, barnet var nog sjukt på något sätt", "Det går fler tåg", "Det blir lättare med tiden" osv.

Om möjligt, underlätta praktiskt. Åk dit med matburkar, så de bara behöver värma lite god mat när de blir hungriga. Kolla om de vill ha handlat. Skotta uppfarten om det snöar. Sådant där som man kanske inte orkar tänka på att fixa själv.

Var inte rädd för att prata om barnet. Under lång tid kommer alla deras tankar ändå att kretsa kring bebisen. När folk slutar prata om den blir det som att den bara funnits för en själv, man blir så ensam i sorgen. Allt som bekräftar att bebisen funnits blir värdefullt.

Kolla om hon vill ha sällskap till graven, även om 6 månader. Uppmärksamma årsdagen på något sätt. Sorgen lever de med resten av livet. Var inte förskräckt när du frågar något och hon plötsligt brister i gråt, trots att det gått lång tid. Tårarna är inte farliga, och sorgen finns där precis hela tiden. Att tårarna kommer betyder inte att du "väckt sorgen", att det hade varit bättre att inte ställa frågan. Sorgen ligger där under hela tiden, bara att tårarna inte rinner oavbrutet. Tårar är inte farligt, det kan vara skönt att få gråta en stund och få utlopp för sorgen tillsammans med någon annan.

Det var lite av mina tankar, andra tänker säkert på ett annat sätt.

Jag födde min döda dotter i söndags... alla reagerar vi olika o alla sörjer vi olika.. men kan säga det bästa sättet för nära o kära runt mig kan stötta är att låta mig vara... Jag och min sambo behöver tid mycket mycket tid... Vi behöver få sörja vårat barn...

Det bästa våra närmsta gjort är att skicka ett sms skriva att dom finns och hjälper till o gör vad som helst om de e något vi behöver, och att vi hör av oss till dom när vi är redo ?

Dom orden har vart mest hjälpsamma.. att veta att det finns folk där ifall vi känner oss manade att ta det steget men samtidigt respekterar dom vårt sörjande såpass mycket att dom inte kommer ringa o skriva o fråga utan vi hör av oss vi berättar o vi tar kontakt när vi orkar.

Det sista man vill ha just nu är någon som frågar massa stressar än och påminner än om vilken hemskt händelse man vart med om. Man vill bara ha sin egen tid för sitt sörjande nu och bara få dö lite i sig självt ett tag.. Men skönt o veta att när man e redo finns det folk där med öppna armar.

Min händelse 12/1-2018

Bf 1/1

fredag den 12/1 åkte jag och min sambo in till förlossningen pga mina värkar börjat och jag inte kände henne röra sig i magen samtidigt jag hade då gått 11 dagar över tiden.

(Vi hade då vart på ultraljud på tisdagen och då såg allt bra ut mina sambo sa även att han ville att dom skull kolla en extra gång då jag tyckt att hon rört sig mindre under dagen men barnmorskan säger att allt e jätte bra)

När vi kommer in på fredagen så hittar dom först inget hjärtljud med ctg så dom testar ul och även där hittar dom inget dom ber en till läkare komma in och då konstaterar dom att min dotter är död.

Jag och min sambo åker hem under natten men mina värkar har satt igång så vi åkte tillbaka kl5 på lördag morgonen och blir inlagda får smärtstillande även sprutor som gör så att mitt barnarbete slutar tills sitt morfin så jag kunde sova. På söndag morgon får jag två doser av igångsättning för att föda fram min döda dotter.

Allt gick väldigt fort från att jag var öppen 5cm till fullt öppen tog ca 30min sen tog det bara 10 min att krysta ut henne.

Att behöva föda sitt döda barn är en så hemsk upplevelse önskar inte något detta.