Barnen gråter

Sitter här och gråter efter att barnen har kommit. Barnens pappa och jag skiljde oss för ett par år sedan. Jag lever med en ny sambo och vi har fått en dotter som nu är två månader. Det har varit lite upp och ner på vägen. Sonen på 9 år och dottern på 7 år tyckte det var jobbigt i början. De tycker om min nya sambo men i början tyckte de att han var här för mycket. De ville sova i min säng och vi fick kämpa för att få det att fungera. Förra veckan sa sonen att han tycker om min sambo och båda barnen är väldigt glada över sin lillasyster. Nu har barnens pappa träffat en ny tjej. Jag är jätteglad att barnen gillar henne och jag hoppas att jag kommer att få träffa henne någon gång. De pratar om henne hela tiden. De två senaste gångerna de kommit hit har de gråtit och längtat till pappa. Såklart att det är bra att de har det bra där men det är jobbigt att ta emot två barn som gråter och som bara säger att de saknar pappa och hans nya hela tiden. Det känns ju inte som att de vill vara här. De är här lite mer pga deras pappas jobb och att han ber om hjälp emellanåt och så blev det mer nu eftersom de skulle fira nyår med oss och för att sonen fyller år så de skulle fira hans födelsedag både där och här. När vi skulle gå och sova ikväll slog dottern mig för att hon ville vara hos pappa. Jag sa att hon får gå dit, att jag inte tvingar henne att vara här för det är som att det är mitt fel att de inte får vara hos sin pappa. Jag ställer upp mycket på barnen. Skjutsar dem på träningar, låter dem leka med kompisar nästan varje dag, lyssnar på deras önskemål och har kanske varit för snäll ibland och vridit ut och in på mig själv för att de ska få det bra. Det gör så ont att de inte vill vara här. Jag har ställt upp och låtit dem komma när deras pappa önskat eftersom jag tänkte att de skulle känna att de alltid är välkomna hit men istället är de arga och gråter för att de måste vara här. Sambon säger att det är nyhetens behag hos pappa med nya tjejen men det gör ändå ont. Dessutom lovade pappan barnen att det bara skulle vara de tre så det är lite överraskande att barnen bara accepterar att dela pappan med hans nya så direkt.

Anonym (Ni är vuxna!)

Äldre 14 Jan 01:13

#1

De har plötsligt fått en liten bebis i familjen, så att det är lugnare hos pappan i kombination med att de inte är där lika mycket och dessutom måste slåss om hans uppmärksamhet nu gör att hela tillvaron havererat.
Båda är dessutom i en ålder där väldigt mycket händer i barnens utveckling avseende självuppfattning och omvärldsbevakning.
Att barnen reagerar är inte så konstigt och deras sätt att reagera behöver inte vara direkt beroende av deras faktiska känslor.
Tänk på att de är barn!
Att säga åt en sjuåring att det inte är ditt fel att hon inte får gå till pappa när hon vill är grymt, det hon hör är förmodligen att det är hennes fel att pappa inte vill ha henne där mer, och då kämpar hon naturligtvis för att vinna tillbaks pappa.

Det NI som föräldrar behöver göra nu är att prata ihop er (helst alla fyra) och bestämma vad ni ska säga när barnen kommer med den typen av diskussioner.
Det är NI som bestämmer hur barnens umgänge ser ut med utgångspunkt från vad NI tror är bäst för dem.

Saker jag kan komma på att fundera över:
Har de egentid med pappan? Annars vore det bra om de kan få det åtminstone en dag per vecka.
Engagera dem mer i bebisen
Lämna bebisen med sin pappa och ge barnen egentid med dig.
Ha kortare byten, inte hela veckor.

Det är pinsamt att erkänna, men när jag lyckades hitta lite egentid med min 8-åring som alltid varit pappas pojke och alltid sagt att han hellre vill vara med pappa, så förändrades det på ett par veckor. Pappa är fortfarande favoriten, men nu vill han vara med mig med. Hos pappa har han inget yngre syskon som stjäl uppmärksamheten.

Cookie1982

Äldre 14 Jan 01:39

#2

När lillasyster kom var det den stora händelsen och de tyckte att det var underbart. Allt kretsade kring lillasyster. Så fort pappa träffat en ny tjej så är det hon som allt kretsar kring. Som jag skrev är jag såklart glad för att de tycker om henne men det känns ju ganska tråkigt att de gråter när de kommer till mig.

De har egentid med pappa eftersom hans tjej bor ganska långt bort. Med mig får de också mycket tid för när de är här får de den mesta uppmärksamheten. Jag måste naturligtvis finnas för lillasyster när hon ska ammas men annars tar pappan henne så att jag kan hjälpa de stora barnen. Jag försöker stötta dem i sina känslor men att bli slagen för att de ska vara här känns inte okej. Vad står det för att de pratar om pappas nya tjej konstant? Är det för att testa mig om jag tycker att det är okej att pappa träffat en ny eller varför är hon så viktig att prata om? Tror inte att de pratar om min sambo med sin pappa.

Barnen gråter

INNEHÅLL