Barnen gråter

De har plötsligt fått en liten bebis i familjen, så att det är lugnare hos pappan i kombination med att de inte är där lika mycket och dessutom måste slåss om hans uppmärksamhet nu gör att hela tillvaron havererat.
Båda är dessutom i en ålder där väldigt mycket händer i barnens utveckling avseende självuppfattning och omvärldsbevakning.
Att barnen reagerar är inte så konstigt och deras sätt att reagera behöver inte vara direkt beroende av deras faktiska känslor.
Tänk på att de är barn!
Att säga åt en sjuåring att det inte är ditt fel att hon inte får gå till pappa när hon vill är grymt, det hon hör är förmodligen att det är hennes fel att pappa inte vill ha henne där mer, och då kämpar hon naturligtvis för att vinna tillbaks pappa.

Det NI som föräldrar behöver göra nu är att prata ihop er (helst alla fyra) och bestämma vad ni ska säga när barnen kommer med den typen av diskussioner.
Det är NI som bestämmer hur barnens umgänge ser ut med utgångspunkt från vad NI tror är bäst för dem.

Saker jag kan komma på att fundera över:
Har de egentid med pappan? Annars vore det bra om de kan få det åtminstone en dag per vecka.
Engagera dem mer i bebisen
Lämna bebisen med sin pappa och ge barnen egentid med dig.
Ha kortare byten, inte hela veckor.

Det är pinsamt att erkänna, men när jag lyckades hitta lite egentid med min 8-åring som alltid varit pappas pojke och alltid sagt att han hellre vill vara med pappa, så förändrades det på ett par veckor. Pappa är fortfarande favoriten, men nu vill han vara med mig med. Hos pappa har han inget yngre syskon som stjäl uppmärksamheten.