Vi som försökt med första barnet ca 1 år

Insåg vi mkt snart firar 1 år i den här tråden... Fy fan att många av oss fortfarande är kvar :(

Nu är äggplocket äntligen klart. Vi fick ut 9 st denna gång, så det känns mycket bättre än förra då vi endast fick 5.

Återföring blir på måndag om inte minst 5 blir befruktade, då blir det på onsdag!

Imorgon ringer dom och berättar hur det gått. Kommer inte kunna koppla av tills dess känner jag. Så livrädd att det ska gå åt helvete igen och att inget ska bli befruktat denna gång heller... men 9 är bra mycket bättre än 5 så lite hopp tändes faktiskt.

Nu ringde läkaren från rmc!! Vi har fått 5 av 9 befruktade!! Ååh jag är så jävla lättad, vet inte vart jag ska ta vägen! Helt underbart! Har varit så livrädd för att vi inte skulle kunna få något befruktat eftersom inget gick sist, så det här blev en enormt stor tyngd som lyftes från våra axlar.

På måndag ska vi få tillbaka ett embryo, egentligen skulle dom odla vidare alla 5 till blasto men eftersom vi inte fick något sist så ville dom ge oss ett nu. Sen odlas de andra vidare och förhoppningsvis finns något att frysa in på onsdag.

Jag vet att det är så otroligt långt kvar tills vi är i mål, men det här var ett sånt stort hinder som vi var rädda att aldrig ta oss över. Så tacksam till kliniken och till läkaren som ringde så fort hon kunde för att hon visste hur orolig jag var <3

Nu har vi varit på får första återföring! Ett femdagars till oss, två till frysen och fyra som odlas vidare till imorgon! Förväntningarna är skyhöga och vi hoppas så mycket. Men känns skönt med två i frysen som "reserv".

8 februari testar vi :) de glömde dock ge oss ett graviditetstest haha. Men vi kommer nog köpa digitalt. Blir inget tidigt testande iaf för min sambo vägrar.

Nu är jag ruvare till ett tredagars!! Känns sjukt att vi ens kommit såhär långt! Kan inte riktigt fatta det men går och klappar mig på magen hela tiden och pratar med det lilla fröet. Vill så otroligt gärna att det ska fastna där inne!

Återföringen var en större process än jag trodde! Haha var inte riktigt med på det. Vi fick båda byta om till sjukhuskläder, mannen fick en snygg skyddsdräkt han fick dra över sina kläder och ett fint hårnät :D

Inne i salen var de tre stycken, vår läkare, en sköterska och en från labbet. Gillar verkligen läkaren vi haft varje gång den här behandlingen. Känner mig så trygg med henne.

Vi fick följa allting på ultraljudet på magen. Alltid gjort vul innan så det var annorlunda med ul denna gång. Tror jag hängde med på vad som hände, men svårt att fatta vad som är upp och ner haha. Jag hade tjock slemhinna på båda sidor iallafall så det var lätt att placera embryot.

Kändes lite magiskt när man hoppade ner. Det är liksom något där inne. Något som kanske växer och blir vårt framtida barn. Sån sjuk känsla.

Vi har testdag den 15/2, så jäkligt långt bort. Min mens är beräknad till den 5e så vi får väl se. Lutinus kan ju göra att det flyttas en del så får ha tålamod. Just nu känner jag mig harmonisk och lycklig. Försöker hålla mig positiv och ska äta och leva så bra som möjligt närmaste tiden för att iallafall inte känna sen att jag kanske kunde gjort något annorlunda.

Så spännande det här! Känner ett sedan länge dött hopp vakna till liv.

Tack <3 känns galet att ens ruva! Trodde inte vi skulle komma hit så oavsett hur det går denna gång så har vi överkommit ett hinder.

Nu har jag ont i magen typ hela tiden, på olika sätt. Läkaren sa att hon kunde se på ultraljudet att mina äggblåsor fortfarande såg ut som att de inte blivit tömda, så dom är riktigt stora fortfarande. Inte konstigt att det ömmar. Tar lutinus tre ggr/dag ja, det går lätt att komma ihåg än så länge :) försöker hålla mig så positiv som möjligt och tar bara promenader och äter hälsosamt. Känns bra att göra det man ?kan? även om det kanske inte har någon inverkan i slutändan.

Hur har du det? Pratar du och din sambo något nu när ni bor isär eller försöker ni låta bli? Tänker på dig!

Hur går det för? Ni ska veta att jag tänker på er alla och ni är såna kämpar!! <3 Oavsett hur jobbigt det än är, så får ni aldrig ge upp!

Vi har nu 30 dagar kvar tills beräknad bf. Det är blandade känslor. Han är beräknad nästan exakt tre år efter att vi påbörjade resan mot ett barn.

Vad gulligt att du tänkt på oss! Vi gjorde ju en ivf privat i januari och jag blev inte gravid då men vi fick fyra till frysen. Tanken så var att göra ett försök med fryst så fort som möjligt förhoppningsvis i mars. Men även vi har saknat i en svacka i relationen så vet inte om vi ska vänta lite till, kanske till april... Vi får se. Först ska jag få en till mens iaf. Blev väldigt ledsen att det misslyckades men nu när det gått ett tag har jag börjat få lite avsmak för hela grejen istället... Vet ju att jag fortfarande vill ha barn innerst inne men antar det är någon skyddsmekanism som säger ifrån... Men vi kommer såklart gå vidare och fortsätta försöka.

Hoppas verkligen att detta år blir ditt år <3

Jag hade aldrig kunnat förutse att jag skulle känna så! När vi började med ivf tänkte jag att vi skulle köra tills det går, hur trötta vi än blir osv. Så misslyckas ETT försök och så tröttnade jag haha... Jag vet att vi kommer fortsätta och orka gå vidare men har ingen LUST. Vill inte behöva göra det. Jag vet inte riktigt hur denna kris började... Tror inte det är bara barnlösheten för vi har krisat förut men det har nog en del. Vi är så olika och kan ha svårt att kommunicera ibland och vi har ju haft så olika åsikter om detta med ivf osv så tror vi blivit lite bittra på den andra för ingen känner att den fått göra som den vill eller behöver.

Så ledsen att höra att ni separerat! Tror du att ni kan laga det? Och hur känner du inför barnlösheten i samband med det? När min sambo ifrågasatt om vi ska fortsätta ihop har jag dels såklart blivit ledsen för VÅR skull, men jag har också tänkt "men hur ska jag få barn då" liksom...