När sätta stopp? 3-åring

Låter som en ytterst normal 3,5 åring. Min första reaktion var ?bråkar ni bara två gånger per dag? :). Har själv en 3,5 åring och känner igen mig i precis allt du skriver. I den här åldern ska de testa gränser, att hon redan satt igång med förhandling tyder väl bara på att hon är smart och klok ;) förstår att det är jobbigt, tycker också det är skitjobbigt men får försöka se det som en fas.... innan nästa fas börjar :)

Jodå, visst är hon en vanlig treåring. Men det är ju lika jobbigt ändå.

(De äldre syskonen är väldigt lugna barn så vi har inte erfarenhet av det här sedan tidigare, trots att vi har tre barn.)

Jag förstår. Då kan jag bara trösta med att jag har en likadan :)

Visa vem som bestämmer, var tydliga och sätt stop, Nu räcker det! På med kläderna själv eller så hjälper jag till, jag räknar till tre...1..2...3...Brukar funka super efter ett tag!! Ibland blir det fasthållning med en skrikande slimigt barn som fäktar och slåss åt alla håll och kanter...bara att bita ihop. Seeedan kan man säga: varsågod, nu kan du hämta ....fixa...mm. Barn är experter på att se ifall vi menar all at eller ej. De kör på så länge som de vill för de vet att vi ger oss till slut....Kompromissa gör man när barnet har lärt sig gränserna inom vissa områden.

Grattis!

Ja, vi kanske ska vara mer konsekventa, att det aldrig går att förhala. I nuläget låter vi henne göra det när det finns tid och ork, eftersom det ibland kan hindra att kriget utbryter.

Ett problem som ingår i det hela är att min kropp egentligen inte tål att jag lyfter henne. :-/

Ytterst normalt?
Har själv 3 barn och alla har kommit förbi den åldern och inget av det verkar normalt för oss..
Vad är nästa fas och när ska den komma?
Barnen här är mellan 6 och 11 och ingen fas har kommit än..

Dina barn är som våra äldsta mao. De är normala de också.

Den typen av barn (jag har också ett) har för mig funkat bäst att hantera genom att ge en tydlig tidsram (t ex när det här programmet är slut) och sen bara utföra. Snabbt.

Klä av, borsta tänder, bära upp och lägga isäng. Barnet har i slutändan inte varit argare än om det tar 20 min och jag gör hellre undan det på 5 :) sen när barnet väl ligger får det välja om det ska mysas eller om det inte vill. Oftast har han velat mysa men ibland varit för arg. Man får inte ta utbrotten personligt och kan man bara hålla sig lugn själv brukar man kunna få en mysig stund sen.

Tricket för mig är att inte förvänta mig att det ska gå enkelt. Jag blir själv inte upprörd över att hantera en ilsken sprattlande 3-åring oavsett vad som händer. Det som gör mig riktigt irriterad däremot är om jag faller för förhandlandet. Tror att det sen ska gå smidigt och så gör det inte det.

Oftast är det dessa övergångsritualer som är jobbiga för barn. Vad gäller tandborstningen har vi i perioder haft två tandborstar för barnet att välja på, för borsta tänderna ska man ju bara. Sedan har vi flaggat för vad som kommer ske redan vid middagen/kvällsmaten för att göra barnet medvetet, så det kan förbereda sig. T ex efter maten hinner du leka/se på tv en stund innan du ska ta på pyjamas och borsta tänderna. Nu är det bara 10 minuter kvar, så då hinner du se färdigt/spela klart etc. Vill du ha den eller den pyjamasen? Äter vi tidigt och jag har barnen själv kan jag välja att borsta tänderna och be dem ta på pyjamasen direkt efter maten så det är gjort.

En vända fick barnet välja kläder dagen innan. En period fick man lämna köksbordet mitt i sin egen frukost och borsta barnets tänder innan det hann iväg och göra något annat, så man slapp jaga.

Numera får jag plocka fram kläder till 7-åringen för att få upp henne ur sängen, så vid oviktiga saker följer jag minsta motståndets lag.

Så fundera ut vad som fungerar. Sedan hjälper det att ge barnet en stunds total närvaro en stund varje dag.

Mm, mer konsekvent handlande alltså. Jag känner igen helt det du skriver.

Ett bekymmer, som jag glömde nämna i TS eftersom jag är så van vid att det är så mitt liv ser ut, är att jag har ont i kroppen och egentligen inte bör lyfta henne. Att fånga in när hon springer runt är också svårt (jag kan inte springa ifatt). Jag får satsa på att överrumpla henne i tv-soffan!

Vi försöker göra det där, men det är så svårt att vara konsekvent, och det är det jag inser att vi måste ge oss katten på att bli.

Vi är ganska mycket med barnen (jobbar deltid båda två). En lite knepig grej med just henne är att hon ofta går iväg och leker ensam. Det gör att det är lätt att glömma henne mitt i vardagsstöket. Men för det mesta vill hon ha sällskap om man sätter sig hos henne.

Att borsta tänder mm direkt efter maten låter som en bra idé.

Och tack allihop för era svar!

I den åldern var min son hemsk. Utbrott flera ggr/dag om förhandlandet inte gick hans väg. Jag är van vid djuruppfostran och har ganska lätt för att vara konsekvent, så jag hanterade oftast utbrott enligt följande scenario:

Jag: Dags att klä på sig.
Son: Nej!!!! Jag ska bara....
Jag: Antingen klär du på dig själv eller så kommer jag att hålla fast dig och göra det. Du vet att man klär på sig varje dag.
Son:UTBROTT
Jag: Om du inte slutar skrika så får du vara i ditt rum tills du slutat. Jag får ont i öronen. Du vet att vi klär på oss varje dag.
Son: UTBROTTET fortsätter
Jag *lyfter in sonen i rummet* Säg till när du skrikit klart så klär vi på oss. *jag gör annat, typ diskar, fixar med storasyster*
Efter 5-15  min slutar sonen skrika och klär antingen på sig själv eller ber mig om hjälp. Puss och kram och jag hjälper till. Vi pratar om att man klär på sig varje dag och att man inte kan skrika och bete sig hur som helst.

Ett tag var det bråk varenda eviga morgon om att ha skor på sig. VARJE jävla morgon, mitt i vintern var detoxå. Vi köpte nya skor, olika strumpor osv för att vi tänkte att han kanske hade obekväma skor, knöliga strumpor osv. Vi förklarade och berättade varför man ska ha skor på sig. Vi provade ALLT.

Till slut en dag sa jag bara "ok" du får gå i strumpor till dagis. Sagt och gjort, vi kom bara utanför dörren någon meter innan han började klaga på att det var blött och kallt. "Det är därför man ska ha skor på sig" sa jag. Då ville han gå in och ta på sig vilket vi gjorde.

Om han nästa dag började bråka sa jag det att antingen tar du på dig skorna eller så får du gå hela vägen till dagis utan. Vi tar inte på dem på vägen. Bestäm dig här och nu hur du vill ha det. Då valde han skorna. Liknande körde vi med när han bråkade om overallen och det var bara ett par ggr han envist vägrade och gick hem i bara t-shirt i minusgraderna, sedan slutade han tjafsa om det.