Är det någon som förstår en ensamstående mamma?

Jag var själv med mina två grabbar under större delen av deras uppväxt och känner så väl igen mig i det du skriver. Just när det uppstod något bekymmer med någon av barnen så fanns det ingen där att diskutera detta med och ta ett gemensamt beslut om vad som borde göras.. fick helt förlita mig på mig själv att jag "visste bäst". Pappan fanns med i bilden till viss del men aldrig när det "blåste" och var jobbigt, han ville bara ha den fina och mysiga delen av föräldraskapet!
Idag är barnen vuxna, den ena har fast jobb och bra lön, den andra studerar och har en jätterar sambo. Två helt underbara pojkar/män som JAG har fostrat och format till de de är idag! Är fruktansvärt stolt över både dem och mig själv!
När jag ser dem så är det värt varenda sekund, varenda tår och varenda vaken natt!