Är det någon som förstår en ensamstående mamma?
Jag känner mig på riktigt som att ingen riktigt förstår. Ingen riktigt kan leva sig in hur det känns att ha allting på ens egna axlar.
Folk tror att det är det fysiska jobbet, disken och tvätten som är det som är jobbigt. Det är inte det. Det är alla tankar. All oro man som föräldrer har då och då och alla beslut som ska fattas kring barnen, deras bäste, tankar om framtiden, planerna för att det ska bli det bästa för barnen. Alla dessa tankar som man bollar runt i sitt huvud helt ensam eftesrom det inte finns någon annan som genuint bryr sig lika mycket som en älskande förälder gör. Och om det finns det, säg en morbror eller mormor så finns inte tiden för morbrorn har sina barn och sin familj som också tar dennes tid. Så kvar är man ensam med alla tankar. Alla problem som uppstår ska man lösa själv. Se till att barnen blir godkända i skolan. Vara kontakten med skolan och gå på möten. Allt ansvar, det riktiga ansvaret som handlar om att se till att barnen ska få en trygg och bra framtid och en bra grund att stå på.
Tankarna är de som periodvis gör mig helt slut. Kanske är det jag som tänker ovanligt mycket, inte vet jag.
Men jag känner att ingen riktigt förstår även om man förklarar. Det kanske har att göra med att man är inte har någon ny man eller sambo heller som finns där att lyssna och som bryr sig.
Känner någon mer så här? Är jag helt ensam i det här att känna mig som om jag är 20 personer i ett? Jag känner mig som mamma framförall men sen är jag kock, städare, psykolog, kurator, pappa, kompis, läxhjälp, sjuksköterska, taxichaufför, nattvakt, polis, dietist, simlärare, mattelärare, studie- och yrkesvägledare, frisör, sångpedagog, resebyrå, konditor, bibliotekarie, rörmokare, målare, möbelsnickare, sömmerska, bank, tvättmaskin, diskare......
Å det är väl alla men de som är två får stöttning av en partner och jag tror inte det är lika tufft då. Men jag kan ju ha fel också jag har inget att jämföra med.
Kontakt och gå på mötet - ja det gör föräldrar men igen om du upplever det som mycket jobbigt så ordna en stödperson som kan hjälpa dig med det.
Att oroa sig för sitt barns framtid gör precis alla föräldrar men du kan inte gå omkring och göra det, helt enkelt. Man får ta en vecka i taget. Om du ska oroa dig för vad som sker när ditt barn flyttat hemifrån osv, det är inte sunt.
Ditt problem ligger inte i att du är ensam, tror du skulle grubbla precis lika mycket om du hade en parter även om denne så klart skulle kunna avlasta lite med det praktiska, möten osv. Du låter för mig som någon som fastnar lite i sina tankar, blir stressad av det och inte riktigt kan hantera det. Har du någonsin kontaktat en kurator för egen del? Du skulle nog behöva få lite redskap i hur du ska sortera i alla dina tankar, välja ut vad som är viktigt, vad som är onödig oro osv.
Jag har barn som haft kontakt med BUP, det har varit många oroliga år men trots det kan jag inte känna igen mig i din beskrivning och det är därför jag skriver som jag gör. Jag känner några personer som påminner om dig, och de oroar ihjäl sig- i onödan.