Är det någon som förstår en ensamstående mamma?

Jag förstår precis hur du menar! Jag har varit ensam med barnen sedan yngsta var 3 och äldsta 5 och uppfostrat dem själv. Att stå ensam med och inte kunna bolla tankar och problem och dela alla beslut, konfrontationer, val, planering men även glädje, förhoppningar och skratt över barnen med den andre föräldern är faktiskt tuffare än vad många kan förstå. Oron över vad som ska hända med barnen om jag av någon anledning skulle förolyckas och de sedan i sin tur skulle stå som minderåriga utan någon vuxen person och bara ha varandra, Saknaden av att inte ha någon där som ger en kram och säger "det gjorde vi bra", eller "det ordnar sig". Saknaden av någon som inte älskar ens barn lika mycket som man själv gör, att man är den enda i hela världen som är beredd att hugga av både sina armar och ben för barnens skull.

Det är inte några problem att klara barn, jobb, hus osv själv (det är betydligt lättare att fixa det själv än att försöka göra det med en frånvarande närvarande andra förälder) utan det är just känslan av att vara ensam ansvarig för barnens väl och ve som är lite tung på axlarna. Tyngden blir lättare och lättare och nu när barnen är vuxna klappar jag mig själv på axeln och säger "det gjorde du bra!" :)