Barn 2019

Hej! Jag vill gärna vara med här också. 

Vår situation är lite speciell då min man är vasektomerad sedan tre år tillbaka, men livet har förändrats och vi vill så gärna få ett syskon till vår dotter under 2019. Så min man ska "operera tillbaka" så att säga och sedan får vi be till gud att det fungerar! Jag har innan fått två missfall också så det är också ett orosmoln. Vi ska ha första kontakten med läkaren nu i veckan och hoppas på operation i slutet av augusti. Sedan måste han läka i tre veckor innan han får ha utlösning och efter två månader ska man lämna spermaprov, men det finns ju inget som hindrar att man börjar försöka direkt.

Jag kan inte tänka på annat än barn. Vi har nyligen flyttat till större och inför anhöriga säger vi att det fjärde rummet ska bli ett kontor så småningom, men det är ju bebisens rum som jag antar kommer eka tomt fram tills att det är dags. 
Jag känner mig så ensam eftersom jag inte har så många jag kan tala om det här med. Jag har såklart min man(och han längtar lika mycket som jag) och vi talar mycket om allt och sedan har jag berättat för en tjejkompis. Annars måste jag hålla tyst och det är jobbigt. Få i familjen vet ens om vasektomin så att vi ska operera tillbaka kan vi inte nämna. 

I väntan på att bollen ska sättas i rullning så har jag börjat träna för att stärka mig, försöker gå ner i vikt och har börjat med folsyra. Egentligen har jag lust att köpa bebisgrejer redan nu, men man vet ju inte om det kommer fungera så jag gör ingenting utom att bara tänka på det här. Det känns som om jag lever i ett vakum just nu...

Nu har vi operation inbokad precis innan midsommar. Så nu känns det lite mer på riktigt! Sen måste han som sagt läka lite, men vi räknar nu med att börja försöka i slutet av juli.

Har idag varit till min läkare och bytt mina hjärtmediciner mot en man kan ta som gravid. Hade egentligen velat sluta helt med mediciner, men det vågade läkaren inte. Jag är så glad att jag hittat en läkare som verkligen bryr sig och tar sig tid.

Annars går jag bara och väntar. Jag är annars tålmodig av mig, men nu är jag bara rastlös och kan inte vänta. Juli känns som en evighet bort. Även dottern är "bebissjuk" verkar det som. Hon pratar bara om att hon önskar sig ett syskon och jag önskar att jag kunde berätta för henne att vi ska försöka och inte bara säga "vi får se/det vet man aldrig".

Vår dotter är så pass stor att hon vet hur barn blir till så hon tycker bara att vi ska skaffa ett syskon och vi försöker säga att det inte bara är att skaffa. Det är bara hon och en till i hennes klass som inte har syskon så hon är väldigt fixerad vid det.

Jag har fått någon himla hang up på tvillingar. Varje natt drömmer jag om vår egen eller andra familjer med tre döttrar och vi har ju redann en dotter. Jag tycker mig se tvillingar överallt och ser inbillade tecken överallt. Knäppast var väl igår när jag knäckte ägg och ett hade två gulor och jag bara "jaaa, det är ett tecken, vi SKA få tvillingar!"

Mindre än en månad kvar till min mans operation nu! Och sen får vi börja försöka en månad senare. Kan tiden inte bara springa lite fortare?